Huset känns tomt. Det fattas något. Trots att jag sitter i ett knä så saknas ljuden. Ljuden av människor som pratar. Rör sig. Känner skalet. Väggarna tunna som papp. Alla rör sig försiktigt. Det varma och självklara mittpunkten i huset. Köket. Är kallt och hårt. Tystnaden innan de talar. Talar med små bokstäver. Djupa suckar. Några är där fast ändå inte.
Inga möter blickar. Mina blickar.
Beslut måste tas.
Beslutet tas att jag inte ska vara med på begravningen.
Sitter på den hårda sängen och stirrar in i den kala väggen framför mig. Är det här jag ska vara nu? Utanför hördes glada gälla röster. -Åh, var du i Paris? Jag har varit på Hawaii nästan hela sommaren. – Åh London var sååå häftigt!
Jag sitter där. Jag hade varit med Hubba på Gotland och rest genom Småland. Var på släktträff i Strängnäs. Det tänkte jag inte skrika ut. Kände ju ingen. Ingen skulle förstå hur vackert Sverige är om sommaren.
I mitt korta hår och med fuskguldhalsbandet dinglande runt halsen stack jag ut från mängden. Mina väskor stod på golvet. Handfatet i hörnet vid dörren. Toaletten ute i korridoren. Skulle jag bo här nu?
Samling klockan sex. Be bordsbön. Man reser sig när en äldre kommer in i rummet. På söndagar bär vi uniform till middag.
Husfar och Husmor. Skulle jag bo här nu?
Sjutton och ett halvt år gammal placerades jag på Sigtuna Humanistiska Läroverket. Jag ville inte men hade inget val. Återigen kunde ingen ta hand om mig. Grupperingen på skolan var klockren enligt mig.
De som bara kunde vistas i madrasserade rum och de som mamma och pappa placerat där.
Jag hade ingen mamma och pappa.
Telefonsignalen skär igenom luften. Jag stirrar på den. Vill inte lyfta upp den. Trampar fram och tillbaka, biter på tumnageln. Drar handen genom det tuperade håret.
Lägenheten känns liten. Två madrasser på golvet. Ett bord. En TV-bänk där telefon nu ligger och isket skriker efter mig. Den är modern. Beige, lite kantig och med knapparna på luren. Och med en enormt lång sladd. Med extrasladden kan jag stå ända borta vid köksbordet och prata.
Nånting säger mig att jag måste svara. Lyfter sakta luren. Säger inget.
– Va, fan tog det så lång tid?
Vaknar till. Sträcker på mig. Stefan? Vad vill han? Han ringer ju aldrig mig. Inser att jag måste lyssna.
– Fan, du måste släppa allt du har. Träffa G och han har bara gröt i skallen. Snacka bara om att han skulle döda dig. Det lät allvarligt den här gången.
Stefan pratar forcerat. Hör att han ärligt är rädd.
– Släck ned i lägenheten! Stäng av musiken! Gör inte ett ljud i från dig! Lova det!
– Var träffade du honom? Var är han? Min hjärna börjar jobba. Hur långt tid har jag på mig?
– Vid Fridhemsplan. Han tog bussen över Västerbron. Du hinner inte ut.
– Tack, viskar jag.
Rusar ut i hallen. Kastar in skor och jacka i köket. De får inte synas när han öppnar brevlådan. Släcker överallt. Stänger av musiken. Sänker volymen på telefonsvararen.
Drar täcket över kroppen. Gör mig så där platt så det inte syns att det ligger någon där. Lyssnar efter ljud i porten. Hur kunde det bli så här?
Jag står mitt i den lilla lokalen. I högtalarna hörs Stones. Cigarettröken blandas med en sötare doft. Tänder en cigg och kollar av folket. Känner ingen. Minns inte hur jag kom dit. Vi åkte nog taxi.
Så ser jag honom. Hans rygg är böjd över bordet. Huvudet vilar mot händerna. Han är den ända jag ser med rakat huvud. Så dyker en annan upp. Knuffar till honom. De kommer på fötter och dansar lite. Jag samlar mod.
Han ramlar in bland några stolar. Ser att vakterna har koll. Han somnar igen. Jag samlar mod. Tänder en cigg och går fram. Knuffar till honom.
– Öh, vet du var Jonas är?
Han lyfter lite på huvudet. Synar mig. Flinar.
– Vad vill du den fjanten?
– Det ska du skita i! Vet du var han är?
– Nä, men du kan få köpa en öl åt mig. Han ler och plirar med ögonen. Ser att han gillar vad han ser. Jag vänder mig om för att gå. Känner hans blickar.
Kön är lång och han hinner somna igen. Vakterna kommer och på väg ut skriker han.
– Vad heter du? Jag försöker övertala vakten att han ska få stanna. Men det är meningslöst. Säger mitt namn medans han bärs ut.
Jag får min öl. Inte redo att gå hem än.
Så står han bara där. Ler med hela kroppen. Studsar lätt på plats. Knixar med axlarn. De där små rörelserna. Jag känner hur hela kroppen suger tag i mig. Det börjar i benen och sprider sig i hela kroppen. Hjärnan blir lycklig.
– Hej! Jag övertalade vakten att få fem minuter att hämta dig. Får jag slagga hos dig?
– Bara sova då!, säger jag kaxigt. Jag håller på att spricka. Han vill ha mig! Han!
– Vänta! Jag ska bara hämta brorsan. Han försvinner i vimlet och dyker snart upp med killen jag såg tidigare.
Vi går in mot stan. Över bron till söder. Brorsan drar hem till sig. Vi hamnar på en madrass i mitt kök. Det är dealen med min inneboende. Har vi sällskap sover vi i köket.
Där, på en madrass i mitt kök. Medans solens strålar stiger sover inte vi. Han älskar hela min kropp. Vi kan inte sova.
Från tunnelbanan i Hornstull ringer han från automaten.
– Ville bara höra din röst. Saknar dig redan. Ses vi ikväll?
25 år senare ringer telefonen. Jag ser att det är han. Det står G Privat på displayen.
– Misstänker att du vill veta. Jonas är död.
Jag svävar som i en bubbla, jag svävar över marken. Jag hör allt alla säger men att titta ut ur bubblan gör allt lite luddigt. Alla tankar är tröga och jag har hört vad mamma sagt men det är som om bubblan glider iväg med mig.
Förbi alla husvagnar och tält. Ser familjer göra sig i ordning för kvällen. Bubblan får fart av vinden. Jag lyfter och med en fart jag inte kan stoppa. Bubblan landar där vid staketet vid gungorna.
Några större barn hänger i kedjorna till gummidäcken.
– Ska du inte gå och lägga dig, snorunge!
Orden landar i mitt redan dåliga samvete, om nu en liten femåring kan ha ett dåligt samvete. Känner mig sårad. Jag vet ju att de inte har tid med mig. Vi har ju precis kommit hit och allt ska fixas innan någon hinner fånga in mig och få mig i säng. Vanligtvis somnar jag i närheten av de vuxna, i någon stol under en filt.
Borsta tänderna är det ingen som gör på mig. Ingen orkar ta fajten.
Så blir det inte den här kvällen. Jag glider vidare i min bubbla. Och så är jag borta och mörkret tätnar snabbt.
Hör rösterna som ropar. De skriker mitt namn. Det kommer från flera håll.
Bubblan finns där och håller om mig. Går där i min egna lilla värld. Känner doften från gräset, hör röster komma från husvagnar och tält. Pillar på ett grässtrå.
En hund skäller. Sparkar på en sten. Tittar bort mot badplatsen och sjön. Det börjar bli kallt. Kylan tar sig genom bubblan och jag känner att nu, nu är jag redo att lyssna.
Var är de? Varifrån kommer ljuden som ropar mitt namn?
Så känner jag händerna om mina armar. Så slutar jag lyssna. Vet ju att jag inte får gå så långt bort. Men jag är snart i min mammas varma famn.
Syrran är bara arg.
Stirrar på skärmen som lyser upp hela rummet. Den skapar siluetter av de människor som rör sig runt britsen. De pratar med varandra men jag lyssnar inte. Stirrar bara på skärmen som visar konturerna av en liten liten människa.
I mitt huvud har jag redan döpt henne till Kycklingen eller ja, jag har ju bestämt att hon ska heta Kerstin. Men det klarar jag inte av att säga.
Ser hur kontrastvätskan sprutas in i munnen och som lätta fjädermoln dansar vätskan ned genom matstrupen. Ser hur den landar som i en liten återvändsgränd och studsar upp igen och ut i det som jag tolkar som lungorna. Hör henne hosta.
Människorna runt omkring oss pillar och fixar med henne, från min plats i rullstolen kommer jag inte tillräckligt nära för att hålla min hand över henne.
En man kommer fram ur skuggorna och lägger sin arm runt mina axlar. Med den andra pekar han på skärmen.
– Här ser man matstupen och här ser man lungorna. Här tar det stopp men man ser en fin matstrupe som ligger där.
Så pekar han på en lång daggmaskliknade sak som jag tydligt ser inne i bröstkorgen. Den slutar mitt i ingenting.
-Det verkar som hon har en förbindelse här, säger han och pekar på högra lungans nedre del och på det som liknar magsäcken.
Jag vet inte om jag svarar honom något. Vet bara att jag tänker. ”Kan man svälja mat via lungorna? Nä, det förstår du väl att man inte kan, resonerar jag med mig själv. Inser där och då att hon kommer att dö. För man kan inte svälja mat via lungorna, vilken konsistens de än har.”
De lägger kycklingen i mitt knä. Ser korridor efter korridor svischa förbi. Vi tar hissen upp till BIVA (Barnintensiven).
Samtalet till E som ligger några våningar ned och sover är helt svart i mitt minne.
Vet bara att jag skriker och gråter, du måste komma. NU!
Läkaren står där och svajar och gungar fram och tillbaka. Säger att vi kommer att ha nära kontakt med sjukhus resten av hennes liv. För oss är det en helt ny värld.
Hur nära kontakt vi skulle komma att ha med sjukhus över stora delar av landet kunde ingen ana då.
Vår resa hade bara börjat.
Från kökssoffan ser jag hennes ryggtavla. Tonläget har jag hört nu så länge. De viskande rösterna när jag ligger i min säng om kvällarna. Hur de tystnar när jag kommer för nära.
Jag hör henne fråga. -När? Hon lyssnar. Säger inget mer. Hör hennes viskningar. Ser hur hon lyfter handen och torkar något ur ögat.
Hon lägger på luren. Stirrar in i väggen. Samlar sig och vänder sig mot mig.
Jag reser mig ur soffan och hon knäböjer framför mig. Hon tar mina händer. Samlar sig.
-Du måste vara stark nu Stina. Hör inte mer. Förstår inte orden.
Somna in. Död. Hon älskar dig så. För alltid. Sitter på ett moln och tittar ned på dig. Alltid.
– Du måste vara stark nu Stina.
Kvinnan var godhjärtad som en sagofe. Hon köpte mig en pojkdocka, en svart som jag döpte till Pelle. Saknade honom så. Min bror.
Fick följa med till hennes arbetsplats där hon städade. Där viskades det också. Minns blickarna från människor vi mötte.
I städförrådet lärde hon mig ”Tripp trapp trull”. En ramsa som vi gjorde om slutet på. Vi skrattade.
Hon bakade bullar som hennes stora son kom hem och åt upp. Hur många bullar får plats i en mage?
Vi åkte skridskor på ån. Hunden Isa.
Minnen utan början. Utan slut.
Jag minns att någon kom och hämtade mig.
Mannen ropar på oss. Vi kommer, lillebror och jag. Jag har lärt mig sitta fint i soffan. Lägger händerna i knät. Lärt mig lyssna och titta på personen som talar. Lyssnar.
– Idag är en stor dag för alla barn i Sverige. Från och med idag får man inte slå barn för att de betett sig dumt. Ingen får slå er. Inte jag. Inte mamma. Inte fröken i skolan. Man får inte heller bete sig kränkande mot ett barn. Man får inte misshandla ett barn varken fysiskt eller psykiskt. Från och med idag är det lag på det.
Då får man ringa polisen.
Vi har tiotusen frågor. Vi ställer OM frågor. Vi ställer dem igen. Vi pratar i munnen på varandra. Vi försöker förstå alla ord.
Han lyssnar. Svarar. Svarar igen.
I samband med detta får jag en dikt av min syster. Den är tryckt på hårdare kartong. Är stort som en A4 med färgglada bokstäver. Sätter den på väggen.
Ofta satt jag där i mitt rum. Läste dikten. Försökte förstå innebörden. Försökte fokusera på det positiva. Det jag ville bli. Jag ville bli som hon. Försökte intala mig att när jag utsattes för det jobbiga och svåra i dikten försökte bara människor lära mig något.
Hade jag nu varit en präst med er läsare som min församling i kyrkan hade jag bett er lägga händerna i knät. Känna min kropp ligga på golvet i mitt rum. Läsa dikten. Förstå varje ord.
Året var 1979 och Sverige var först med att införa en Aga-lag. Fortfarande slår föräldrar sina barn i Sverige.
Har du berättat för dina barn om Aga-lagen?
Går det att bli så arg så det ryker ur öronen? Jag känner ilskan komma krypande. Kan man explodera på ICA?
Frustrationen och tröttheten kryper i kroppen.
– Kom hit!, skriker jag. Nä, jag kanske väser det. Lite högre än vad jag borde.
Flamsande och tramsande kommer de. Den ena ljus och den andra mörk. Du vet, de ser så där oförstående och orädda ut som bara en femåring och sjuåring kan se ut.
– Mähän, när vi är med mormor får vi.
– Ni ska ha klart för er att när ni är med mig så är det jag som bestämmer. När ni är med mormor eller farmor eller med pappa så är det de som bestämmer. När ni är med mig är det mina regler som gäller. Jag väser fram vad jag vill ha sagt.
Tjejerna lommar iväg. Jag har vunnit. För stunden. Har jag fått dem att förstå? Trots mina tjugofem år vet jag vad jag vill. Jag vet vart jag vill. De är mina när de är med mig. Jag ska skydda dem. Lära dem allt jag kan. Men de måste förstå vem som bestämmer.
Hemma trissar de upp varandra. Jag vet ju. De testar. Testar om jag står kvar. Det man lovar håller man.
Deras skyddande aura som känns som bomull är borta, om den någonsin funnits.
Jag vet det. Ilskan ligger under ytan. De måste fatta! Jag ställer upp dem mot garderobsdörren i hallen.
– En sak ska ni ha klart för er, jag hytter med pekfingret. Jag kommer aldrig tycka synd om er för att eran mamma är alkoholist. Aldrig! Ni ska veta vad som är rätt eller fel i alla fall. Begrips?
Den ena stirrar storögt på mig. Den andra slår ned blicken mot golvet. Vet inte om de fattar. Känner deras sorg. Känner deras vilsenhet.
Vi sitter på golvet. Pratar. Om sjukdomen. Om att jag inte är deras mamma men jag gör det mammor gör. Jag är inte deras mamma. Jag är deras Stina. Vi kramas.
Nu, snart tjugofem år senare vet jag att de fattade och de vet att jag lärt mig att det man lovar håller man.
Idag är jag mormor.
Läser ett inlägg på FB, Larm-Söderhamn skriver om en olycka i en speciell korsning. Kommentarerna strömmar in. Alla är överens om att det är fel på korsningen. ALLA! Utom en som anser att det är SBR. Och jag håller med!
Hur kan det vara en korsnings fel att folk krockar? Har ni träffat dem också? De där människorna som aldrig har fel. Det är alltid någon annans fel. Eller en saks fel. En sak?
Om vi lär våra barn att tänka till, att ta ansvar, att vara rädda om sig själva och varandra. Då kan det inte vara en saks fel.
Eller?
Hur många av er har lyft upp ett barn och sagt ”Dumma golv”. Räck upp en hand!
Hur kan golvet vara dumt?
Satt på Eckerö-linjen här i somras. En pappa och en liten kille i sex sjuårsåldern går förbi.
De går bredvid varann. Lillkillen går rakt in i en stolpe. Jag hör honom högt säga – Dumma stolpe!
Hur kan stolpen vara dum?
Om pappan redan första gången hans pojke slagit sig på golvet tröstat honom. Blåst på det onda och tröstat, kramat om sitt barn. Inte letat skulden hos en sak, utan tröstat. Det hade räckt med det.
När barnet blivit äldre ställt frågan vad hände? Hade han säkert fått svaret. -Jag snubblade. Pappan kan trösta och blåsa.
Barnet skulle själv lära sig sina gränser och vad de kan och när en olycka är framme se sin del i olyckan.
Vad händer med den här killen när han går in i en relation och inte lärt sig sin del i vad som händer runt omkring honom.
När det alltid är en saks fel. Någon annans fel.
Jag är sex år och står där i köket och hålet i bröstet är större än vanligt. Den lyckliga auran som kändes som beskyddande bomull är sedan länge borta. Kvar är bara det tunna skalet som säkert är min hud. Ögonen svider och jag spänner käken, så där som kommer att bli mitt kännetecken när jag blir trängd och tappar fotfästet. Underläppen åker ut och i profil är jag nog rätt söt.
Ögonen svider men jag kan inte gråta. Lyfter blicken och stirrar stint på mannen som står där. Minns inte varför han är så arg, varför har hytter med näven. Men jag minns orden.
– Så länge du bor under mitt tak är det jag som bestämmer.
– Då flyttar jag, här ska jag inte bo! Jag tar i från tårna. Hålet i bröstet är stort. Mycket stort. Så säger han meningen som blev mitt mantra.
– Jag har lovat din pappa att ta hand om dig och det kommer jag att göra. När du fyller arton år får du flytta till en egen lägenhet och bestämma över dig själv.
Jag minns att jag tystnar. Låter det han sagt sjunka in. Vill inte, kan inte. Förstå. Arton år, hur långt är det?
Vilsen, sårbar och lämnad. Där och då bestämmer jag mig. När jag fyller arton år ska jag ha en egen lägenhet att bo i. Där ingen ska få bestämma över mig. INGEN!
Så fel jag skulle få.
stinassida 