Operationmode

Operationmode, översätter det till inställande till operation. Uppställning, inställning, omställning.

I två och ett halvt år har vi väntat, i två och halvt år. Tre inställa operationer. Nu är det fjärde försöket, mitt i coronapandemin. Vi är laddade och taggade, peppade till tänderna.
Levt i karantän sedan innan påsk, med få undantag har vi träffat andra men inga nya sociala kontakter.

Jag har ställt in mig på isolering i 12 dagar, bara jag och Kerstin, dålig sömn och lite mat, gråa väggar och mycket surr och pip från maskiner.

Jag ser fram emot gulliga sjuksköterskor, någon annan som planerar, någon annan som bestämmer.
Det är hon som ska tvättas två gånger med decutan, sövas på mask. Det är hon de ska ta prover på när hon sover för hon vägrar ge ifrån sig blod när hon är vaken.
Det är hennes prover som ska snabbanalyseras innan hon opereras. Det är henne de håller sövd tills proverna visar okej.
Det är jag som då kör från Sahlgrenska till Östa och lämnar alla våra saker, installerar oss på rummet som ska vara vårt ”hem” i en vecka.

Det uppskattas att operationen inte börjar förrän vid halv elva elva och sedan fortsätter hela eftermiddagen. Det är i henne de ska skära och ta bort en kota och det är hennes ryggrad som ska stelopereras, hela 6 kotor. Det är för hennes skull. För att ryggmärgen ska få plats, för att hon inte ska ha ont längre och för att hennes rygg ska bli rak, inte se ut som ett stort S.

När de är klara med henne ska hon bli stabil. Så stabil att hon kan flyttas över till en ambulans och fraktas, fortfarande sövd i iltransport till Östra Sjukhuset och upp på uppvaket.

De är hon som kommer hållas sövd från klockan 8 på morgonen till sena kvällen.

Om allt går bra kommer jag återse henne på uppvaket någon gång sen eftermiddag, tidig kväll. De håller ett rum åt mig på Sahlgrenska under operationen, så jag kan finnas nära.
Så att jag kan finnas där ifall det händer något. Om det inte blir som det är tänkt.
Operationer går inte bra, de går som det är tänkt. Eller inte.

 

När uppvaket är klara med henne så flyttas hon till iva, lokaler jag känner allt för väl.
Där, i förrådet i mitten, fick i vi se henne första gången vi var där, när hon flugit helikopter knappt två dagar gammal. Eller i rummet till vänster efter en av operationerna, eller till höger i första sängen, där låg hon efter andra matstrupsoperationen eller i andra sängen, den närmast fönstret, där låg hon senast. Då låg en Jäderström i sängen bredvid och vår Jederström låg närmast fönstret. Oddsen på det?

Där på iva ska hon ligga en eller två nätter, sedan får hon komma till vårdavdelningen. Jag får inte sova på iva och vanligtvis brukar jag ta nattpasset i en stol bredvid hennes säng. Ibland har jag fått sova bredvid henne. Legat där stel som en pinne och lyssnat på alla apparater och hennes andetag. Känt hennes hud mot min, klappat henne på de delar som inte är fyllda med plåster och slangar. Denna gång går det inte, jag måste vara skärpt på dagarna. Så jag måste lämna henne på iva, lämna henne helt i händerna på någon annan, någon som inte förstår hennes blickar, hennes huvudskakningar, hennes sorg, smärta och oro.

Det är inte jag, det är hon.
Operationmode – Läs det som operations mod.

2 kommentarer

  1. Ulrika · april 19

    En sån där kram du brukar ge mig, en sån ville jag gärna ge dig nu. Kommer tänka extra på er❤️

    Gilla

  2. piggyliza · april 19

    Tack, och du får en lika dan tillbaka ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s