Det okända

Jag står där. Petar med mitt taniga finger på hans axel. Hör hans andetag. Känner det kalla golvet under mina fötter. Vill komma upp i sängen innan det okända under sängen tar mig. Jag är nära nu. Petar en till gång. Han vaknar. Vänder upp huvudet.

-Får jag sov hos dig?

Han mummlar något och flyttar på sig. Jag kryper snabbt ned under täcket. Hans breda stora rygg är som en mur. Hårstråna på ryggen nuddar min taniga kropp. Jag klamrar mig fast för att inte rulla över kanten.

Vägen genom lägenheten uppbådar allt mitt mod och kraft. Det är värre att ligga kvar. Rummet närmast ytterdörren. De kommer ju in till mig först. Hör hissen dunka och slå. Gnisslet från hissdörren öppnas och slå igen på de olika våningsplanen. Ljuset från vardagsrumsfönstret ger siluetter ute i hallen. Vad som ligger under min säng försöker jag inte tänka på.

Ligger platt i sängen. Rättar till täcket. Syns jag nu? Nu kan han komma. Han med yxan. Han ser mig nog inte.

Det är värre att ligga kvar. Tar sats. Reser mig. Spanar ut genom fönstret i mitt rum. Tar ett vigt hopp ned på golvet. Jag gör det borta vid fotändan. Haha, lura han som ligger under sängen.

Tassar ut i hallen. Heltäckningsmattan gör mina steg ljudlösa. Förbi lillebrors rum. De svarta fönstren döljer dem. De som när som helst kan sträcka in sina långa armar och slita ut mig. Intalar mig att det inte är sant. Du är på åttonde våningen, Stina. Ser hur de kan komma in och rycka ut mig. Ta mig bort i mörkret. Ut i det okända. Blundar och går vidare. De kommer inte i natt. Kliver ut i vardagsrummet. Det kan sitta någon i soffan. Drar snabbt efter andan. Inte den här gången heller. Nu, nu är det nära. Går förbi hennes säng. Rundar sänggavel.

Petar med mitt taniga finger.

-Får jag sova här?

Idag är jag trött. Inatt har jag haft två av mina barn i min säng.

Vad gör de på banken innan klockan tre?

Jag har blivit kassör i en förening och ska se till att jag får sköta alla utbetalningar med mera. Så jag åker ned på banken. Det känns lättast. Vet ju att det är lite papper som behöver fyllas i och så behöver jag visa legitimation.
Hittar parkeringsplats utanför, känner tacksamhet över att bo på en liten ort. Väl inne på banken blir jag förvirrad.

Var är nummerlapparna? Snurrar runt och konstaterar att pelaren med den runda röda dosan inte finns där längre. Det finns heller inga avspärrningar, inga linjer i golvet. INGET som talar om hur vi köar på banken.
Vem har rubbat vårt svenskaste av svenskaste? Vårt kösystem! Vi är ju kända för att stå i kö. Det ingår i grundkurs ett. Hur man blir svensk. Man står i kö!
Grips av lätt panik. Hur ska jag nu vet att det är min tur? Gör något så osvenskt som att tilltala en främmande människa. Ja, jag kommer ju från Stockholm så för mig är det brutalt osvenskt men rätt okej på en liten ort. I alla fall att säga hej. Om man känner varann. Vilket alla gör på en liten ort.
Men jag går utanför min trygghet zon och frågar.

– Har de tagit bort kösystemet?

De två kvinnorna som sitter i soffan ler och säger ja. De nickar mot varandra och jag förstår att de känner varandra och alltså står jag nu, fast jag sitter i soffan bredvid dem, näst i kö.

De ska till bankfacken och leds bort av en man. En kvinna släpper blicken från sin dator och tittar på mig. Glad att jag tittade på henne så jag förstod att det var min tur.

Lägger protokollet på disken. Berättar att jag har tagit över som kassör. Hon tittar lite nervöst på mig. Jag frågar hur de ställer sig till att hantera kontanter.

Hon ser besvärad ut.

– Nej, vi hanterar inte kontanter.
– Kan ni göra undantag om det bokas i förväg?
– Nä, vi har ingen som hämtar dem. Hon ser ut som hon vill krypa in under disken.
– Okej, säger jag men kan vi fixa att jag kan ta över kontona.
– Jaha, ja jag kan inte så mycket om företag så jag måste fråga. Hon vänder sig till kollegan som sitter vid ett skrivbord lite längre bort.
Jodå, hon ska kopiera min legitimation och protokollet. Hon går iväg och kopierar.

Ger tillbaka originalen till mig. Lutar sig lätt över disken och pekar mot en dator i ett hörn.

– Om du lyfter på luren på telefonen som står där borta, bakom datorn. Så kommer du direkt till Företag. Så talar du om vad du vill så skickar de hem rätt blanketter till dig. Ja, så slipper jag leta för jag vet inte riktigt vilken blankett det är.

Hon ser min förvirrade blick. Jag har nog också en rätt förvånad blick med ett stänk av ”suck, vad ska detta vara bra för”-blick. Så hon går runt disken och fram till bordet där telefonen står och pekar.

– Där! Det är bara att lyfta så kommer du direkt till Företagsbanken så skickar de hem blanketten. Så blir det rätt från början.

Slår mig ned med en duns och inser att jag lika gärna kunde skött detta från kontoret. Självklart är det telefonKÖ. Blir sittandes och när jag väl kommer fram vet han precis vilken jag ska ha. Frågar efter min mailadress och så är deras problem löst.

Jag ska bara klura ut hur jag fyller i blanketterna på hela tre sidor.

Det var det jag trodde att banken skulle hjälpa mig med när de har öppet.
Vem rubbade mina sedan barnsben inlärda vanor att på banken sätter man in pengar, hämtar ut pengar och fyller i papper?

Fortsättning …

Idag kom det med posten. Inte det jag väntat på. Nej, alla papper kom i retur. Men ett försättsblad. Ansökan behövdes kompletteras. Behövdes kompletteras med? Ja, det som hon på banken kopierat…

Är jag förvånad?

Blir jag trött?

Lätt panik

När en man i medelåldern slår sig ned vid köksbordet och håller den oljiga handen runt kaffekoppen och säger,
– Jag måste säga att jag rent njuter av att läsa din blogg. Du skriver så fantastiskt bra!
När min man lägger ned telefonen och och säger,
– Du skriver så sorgligt! Jag skulle ju hellre läsa något som jag skrattar åt.
Eller när en kvinna slår ihop sina händer framför mig i ren förtjusning och frågar,
– Har du funderat på att göra en film?

Då får jag lätt panik, hur tar man emot beröm? Väluppfostrad ler jag. Talar om för mig att ta emot. Personen ger mig sitt uppriktiga ärliga åsikt. De tycker om vad du gör. Försöker lyssna. Tackar. Får lätt panik.

Helt plötsligt har jag slut på historier. Jag som hade så många! Får ni panik nu? Ni alla underbara som tycker om vad jag skriver. Ge mig bara lite tid så kommer de. Skriv en sanning sa Hemingway.
Ska låta sanningens mening komma till mig och så ska jag fortsätta.
Berättelser om hur jag och brorsan fastnar i tullen i Karachi. Varför jag dricker Pepsi i Nagar court.
Varför det är viktigt att trösta det barn som gjort fel. Om Eken. Jag ska även försöka få ihop en historia där jag bjuder på ett och annat skratt. Och så ska jag berätta mer om hur det är att ha ett svårt sjukt barn.
Men också om min stora härliga familj. Hur viktig familjen är för alla människor.

Håll ut! Det kommer mera.

Nu ska jag läsa ”Mig äger ingen.” Ett boktips jag fått. Läs den ni med!