Operationmode

Posted on av piggyliza

Operationmode, översätter det till inställande till operation. Uppställning, inställning, omställning.

I två och ett halvt år har vi väntat, i två och halvt år. Tre inställa operationer. Nu är det fjärde försöket, mitt i coronapandemin. Vi är laddade och taggade, peppade till tänderna.
Levt i karantän sedan innan påsk, med få undantag har vi träffat andra men inga nya sociala kontakter.

Jag har ställt in mig på isolering i 12 dagar, bara jag och Kerstin, dålig sömn och lite mat, gråa väggar och mycket surr och pip från maskiner.

Jag ser fram emot gulliga sjuksköterskor, någon annan som planerar, någon annan som bestämmer.
Det är hon som ska tvättas två gånger med decutan, sövas på mask. Det är hon de ska ta prover på när hon sover för hon vägrar ge ifrån sig blod när hon är vaken.
Det är hennes prover som ska snabbanalyseras innan hon opereras. Det är henne de håller sövd tills proverna visar okej.
Det är jag som då kör från Sahlgrenska till Östa och lämnar alla våra saker, installerar oss på rummet som ska vara vårt ”hem” i en vecka.

Det uppskattas att operationen inte börjar förrän vid halv elva elva och sedan fortsätter hela eftermiddagen. Det är i henne de ska skära och ta bort en kota och det är hennes ryggrad som ska stelopereras, hela 6 kotor. Det är för hennes skull. För att ryggmärgen ska få plats, för att hon inte ska ha ont längre och för att hennes rygg ska bli rak, inte se ut som ett stort S.

När de är klara med henne ska hon bli stabil. Så stabil att hon kan flyttas över till en ambulans och fraktas, fortfarande sövd i iltransport till Östra Sjukhuset och upp på uppvaket.

De är hon som kommer hållas sövd från klockan 8 på morgonen till sena kvällen.

Om allt går bra kommer jag återse henne på uppvaket någon gång sen eftermiddag, tidig kväll. De håller ett rum åt mig på Sahlgrenska under operationen, så jag kan finnas nära.
Så att jag kan finnas där ifall det händer något. Om det inte blir som det är tänkt.
Operationer går inte bra, de går som det är tänkt. Eller inte.

 

När uppvaket är klara med henne så flyttas hon till iva, lokaler jag känner allt för väl.
Där, i förrådet i mitten, fick i vi se henne första gången vi var där, när hon flugit helikopter knappt två dagar gammal. Eller i rummet till vänster efter en av operationerna, eller till höger i första sängen, där låg hon efter andra matstrupsoperationen eller i andra sängen, den närmast fönstret, där låg hon senast. Då låg en Jäderström i sängen bredvid och vår Jederström låg närmast fönstret. Oddsen på det?

Där på iva ska hon ligga en eller två nätter, sedan får hon komma till vårdavdelningen. Jag får inte sova på iva och vanligtvis brukar jag ta nattpasset i en stol bredvid hennes säng. Ibland har jag fått sova bredvid henne. Legat där stel som en pinne och lyssnat på alla apparater och hennes andetag. Känt hennes hud mot min, klappat henne på de delar som inte är fyllda med plåster och slangar. Denna gång går det inte, jag måste vara skärpt på dagarna. Så jag måste lämna henne på iva, lämna henne helt i händerna på någon annan, någon som inte förstår hennes blickar, hennes huvudskakningar, hennes sorg, smärta och oro.

Det är inte jag, det är hon.
Operationmode – Läs det som operations mod.

Tiden fram

Posted on av piggyliza

Väntan är en demon. Äter en utifrån. Äter en inifrån.
Djupa andetag. Korta hårda andetag.
Något kryper över huden, försöker andas, prata, leva. Plågan är oerhörd.

Vill bara krypa in i ett skal och somna, vakna av samtalet, ha det överstökat.

Se tiden an.

Fungera en minut i taget. En timme i taget.
Vill bara ha det överstökat. Måste vara skärpt, ställa de rätta frågorna, höra det rätta svaret, komma ihåg det rätta svaret, klara av att återberätta det rätta svaret.

Måste vara vuxen, lite mer vuxen än andra. Måste klara av lite mer än andra. Måste hålla ihop. Måste utstå lite mer än andra.

Både idag, imorgon och tiden fram.
Tiden under, tiden efter kommer sen.

Kan inte bara den där *** telefonen ringa så jag får bryta ihop och börja om.
Nu orkar jag inte mer. Inte just nu.

 

Finns det vackra koppar i himmeln?

Posted on av piggyliza

Snön ligger djup över gräset. Vincent syns bara till hälften där han står borta vid glashuset. Från terrassen ropar jag att jag kommer nu. Ber honom hålla utkik ifall jag försvinner ned i den djupa snön. Han skrattar gott och ser mig ta simtag när jag kliver ned i snön. Den når mig till knäna och jag kämpar mig över tomten nästan fram till honom. Titta på mig, säger jag, fäller upp kapuschongen och rättar till kappan.
Ställer mig till rätta, tar ett andetag och låter mig falla handlöst bakåt.
Dunsen känns i hela kroppen. Härlig känsla att ligga där inbakad av all snö. Hör Vincents skratt. Himlen är gråblå, snöns kyla tränger genom kappan. Bruset från dammen hörs långt borta.
– Hör du dammen? frågar jag Vincent som skrattande också har slängt sig handlöst i snön.
– Ja, kluckar han fram.
Jag ler inombords och tittar långt upp bland molnen. Försöker se om hon sitter där.
– Tror du mormor sitter på ett moln och tittar ned på oss nu? Hon sitter nog där och ser oss och ler.
Jag hör hur han tittar upp i himlen och försöker se.
– Du, jag tror både mormor och farmor sitter där uppe och dricker kaffe i fina koppar och tittar ned på oss.
– Finns det fina koppar i himlen, frågar han.
– Klart det finns, svara jag. Eller vad tror du?
– Klart det finns fina koppar i himmeln, mamma, alla trasiga koppar och fat hamnar i himmeln.

Ligger kvar tills kylan tränger sig på, lycklig över att alla trasiga koppar och fat hamnar i himlen.

Minnet av en bror

Posted on av piggyliza

Ljuden från undervåningen hörs tydligt. Skrapet från galgar som flyttas på klädhängaren, kläder tas av, hälsningar och kramar. Dunsarna i trappar kommer närmare. Rummet blir mörkt när gestalten fyller upp hela dörröppningen. Sneglar under lugg på personen som står där. Han är stor, lång och hans nötbruna ögon tittar på mig.
Blicken är tom men innanför virvlar tankar. Han arbetar hårt för att få allt på plats.
Med ens blir blicken klar och han skiner upp i ett leende. Med mörk släpig röst formar han varje ord stötvis.
– Hej Stina!
Jag fortsätter att blänga under lugg. Någon tränger sig förbi personen i dörröppningen och utbrister med glad stämma.
– Vet du vem det här är, Stina?
Lyfter blicken och förstår att jag måste svara men vill inte. Skakar bara på huvudet och fortsätter plocka med mina leksaker på golvet.
– Det är din bror, din storebror Calle. Ska du inte säga hej?
Det är mer en uppmaning än en fråga. Min blick blir kvar på leksakerna. Det ger mig tid att tänka. Vrider lite på huvudet så jag kan snegla på honom. Ja, han är stor. Jättestor. Han står där och säger inget mer. Trampar lätt fram och tillbaka på tröskeln, rörelserna är stappliga och han ger till slut upp och vänder om och går.
Ser ryggen på honom när han går längre in i hallen, bort till de andra rummen. Huset fylls med människor, människor som skrattar och pratar.

Calle har alltid haft en central plats hos oss syskon, han har genom alla år fått vara med. Även när han hamnade i rullstol ordnade vi att han fick vara med om än för bara några timmar. Den kärleken och omtanken har visat mig genom livet att alla människor har samma värde och ska behandlas med respekt och omtanke.

Samtidigt gav han oss oförglömliga minnen som när han en jul la halva kalkonen på sin tallrik eller när han kastade sig över hela bordet för att få tag i ketchupen. Men mest av allt var han nog vår minnesbank när det gäller telefonnummer och allas födelsedagar.
Att han kunde memorera alla spelare i Norrköpings fotbollslag var jag nog mer imponerad av än behövd av. Oron fanns ju där också, som när han hade fått fingret avbrutet av sin flickvän. Han lugnade oss med att det var ju inte så konstigt för han hade slagit sönder hennes stereo. Klart hon blev arg. Men vi kunde nog inte annat än le när vi fick svar på frågan varför han slog sönder stereon.
– Jag fick inte en kaka av henne.

Ja, det var och fortfarande är vår kära bror. Min stora storebror. Du fick som du ville och somnade hastigt in på juldagens morgon.
Nu är din vila för alltid och du kommer att få bo bredvid din mor, mormor och morfar.
Till ditt minne äter vi jungfrubröst och läser någon av alla de dikter du skrev under en period i ditt liv.

Vila i frid ❤

 

När är vi framme?

Posted on av piggyliza

Idag bloggar jag på…
http://franhjarta.blogspot.se/?m=1
Välkommen in dit ❤️

När tar svenskens tålamod slut?

Posted on av piggyliza

Okej, nu ska jag försöka sammanfatta varför jag gick i taket igår.
Den enkla förklaringen är att jag inte ätit lunch.

Den långa förklaringen kommer här.

Den 7 mars skrev mina armeniska vänner på att de tackade jag till lägenheten i Almunge. Med inflyttning den 4 april. Okej med det.

Den 22 mars bokade vi tid med samordnaren att anlända Uppsala kl 11 den 4 april. Viss info om att vi eventuellt behövde åka till ett ställe till innan vi vände kosan mot Almunge. Okej med det.

Vi kontaktar då arbetsförmedlingen i Bollnäs. Hon lovar att återkomma med svar på våra frågor. Okej med det.

Under förra veckan hör vi inget! Vem ansvarar för att informera om flytten? Vem ansvarar för att flytten blir av? Hur ska flytten gå till?
Rätt väsentliga frågor tycker vi. Okej med det.

Vi börjar jaga folk, och får till slut tag i en vettig person i fredags.
En M på Migrationsverket i Söderhamn.

Jag förklarar läget. Jag är beredd att hyra släp och köra familjen till Uppsala och Almunge under måndagen.

Han ber om ursäkt. De har inte hunnit haft ett flyttsamtal med familjen där de går igenom just dessa saker. Okej med det.
Vi löser det med att M betalar ut 1424 kr motsvarande 50 mil och ett släp till familjens konto.
Pengarna finns på kontot efter kl 14 på tisdag. På onsdag stängs kortet eftersom det nu är kommunen i Uppsala som ska ansvara för ekonomin. Okej med det.

Samtidigt ringer en tant från Migrationsverket ( okej att jag kallar tjuriga damer för tant…) till mamman. Mamman hänvisar till mig.

När hon når mig talar jag om att allt är löst. M har lagt en betalningsorder på 1424 kr. Detta utspelar sig då.
– Hm, hur har han räknat då? Det är hundra kronor mindre än du skulle fått av mig.
– Jaha, hur kan det komma sig?
– Vad har han betalat för?
– 50 mil och…
Här avbryts jag.
– 50 mil! Det är ju alldeles för mycket!
– Ja men jag ska ju ta mig tillbaka också.
– Vi betalar aldrig för returresa.
– Ja men nu är det så att jag vill komma hem också. Hur ska jag annars få hem släpet?
– Ja, jag ser här att han har betalat ut 499 kr för ett släp. Vad är det för släp? Det var billigt!
-Ja du, det var ett vanligt släp på Statoil.
-Jaha! Ja, då så! Jaha (igen)! Ja, vi säger väl så då. Vi betalar bara för enkelresa och ett ”one-way” släp och det här blir billigare. Och ja, vi får be om ursäkt att vi inte hunnit ha ett flyttsamtal. Pratade med mamman och hon var inte ens arg. Det skulle jag ha varit.

Hör hur hon ändrar tonläge och jag ser min chans.

-Du, de är bara så tacksamma att de får stanna i Sverige och att deras dotter överlever. Både de och jag vet mycket väl vilken situation ni sitter i och hur mycket arbete ni har att göra med alla som anlänt de senaste året. Om vi bara kan avlasta er med en familj så känns det fantastiskt att få hjälpa till. Vi löser detta.
Det blir bra så här. Vi är okej med det.

I söndags hämtade jag och min man släppet. Vi packade det fullt och körde hem till oss. Måndag morgon möts vi på skolgården och beger oss mot Uppsala.
Vi anländer i tid. Efter 40 minuter kommer familjen och samordnaren ut på gatan till mig, dottern och en vän familjen.
Vi börjar prata om skolan.
Det visar sig att det kan dröja. De ska vänta på ett brev och kallelse till ett möte. Sedan vänta igen för att hon ska få börja i skolan. Med andra ord kanske till hösten.
Här börjar jag ”lacka” ur. Känner att det är förjävligt att rycka upp ett barn med särskilda behov från skolan och inte ha klart skolgången på nästa ställe. Vi har skolplikt i Sverige men okej med det. Vi kan inte lösa det där mitt på gatan i ett industriområde.

Ställer in gps:en för att åka till ett nytt ställe för att hämta nycklar.
När de hämtat nycklarna så får vi besked att vi måste åka till ytterligare ett ställe för att hämta nycklar till förråd och tvättstuga.
Nja, men okej på det ändå.

Efter det tredje stället (kan ju nämna att jag är en jävel på att köra med släp i Uppsala!) beger vi oss ut mot Almunge.

Ett jättefint område, helt underbart. Skulle själv kunna tänka mig att bo där. Upprymda kliver vi ut och in i lägenheten. Vi möts att papp på golvet. På väggarna ser vi spackel som inte torkat och på golvet i vardagsrummet sitter en målare och målar lister. Lägenheten stinker målarfärg.

Där och då var livet inte okej längre!

Epilog.
Jag säger några väl valda ord. Avslutar med orden.
– Jag går ut och lugnar ned mig.
När jag sedan lugnat mig ute på den lilla lekplatsen kommer mamman fram. Vet ni vad hon säger?

-Nej, nej, inga problem. Vi vänner Södertälje. Vi bo där.

Jag imponeras gång på gång deras förmåga att acceptera situationen.
På torsdag eller fredag ska målaren vara klar. Då kan de flytta in.
Näst nästa lördag åker vi dit och äter armenisk mat.
Jag ser redan fram emot att få träffa dem igen.

Och, ja det är fritt att dela.

Stenen

Posted on av piggyliza

Väger stenen i handen. Den är liten och kantig. Gråspräcklig och blöta sandkorn har klibbat fast på den.
Borrar ned hälarna i sanden. Lyfter blicken. Spänner käkarna och stirrar på barnen som står framför mig. Ögonen svider och tårarna finns där bakom. Känner stenen i den knutna näven. Försöker läsa av situationen. Snorungar kan de vara själva. De fattar ändå inget.

Ett lågt staket omgärdar lekplatsen som ligger en bit från bebyggelsen. Tanken är väl att nya hus ska byggas runt omkring på åkrarna. Jag är på okänd mark, lite för långt bort från tryggheten på gatan.Ingen såg mig hemma. Trehjulingen svängde nedför backen och rullade på den ny asfalterade vägen ned mot lekplatsen.

De var redan där. De där snorungarna som inte fattar något.

– Vad gör du här! Det var ingen fråga. Det var en gränsdragning. Du är inte välkommen hit-gränsdragning.

Ensamheten och tomheten rev mig på insidan. Kylan från vinden trängde genom kläderna. Rysningen gick igen hela kroppen.
Bet ihop käkarna. Tog mig fram till gungan med bestämda steg. Gled upp på gummidäcket. Körde ned tån i sanden och tryckte ifrån. Gungan fick fart. Tittade bort mot husen som stod på kullen framför mig. De nybyggda husen tronade upp sig som en ringmur runt kullen. Vägen tillbaka till tryggheten var lång.

Barnen sneglade på varandra. Blängde på mig.

– Vad heter du? Hon stod på behörigt avstånd bakom gunghästen.

Klumpen i bröstet gjorde det hela så mycket svårare. Jag svarade. De vägde på svaret.
-Bor du här?, frågade hon med anklagande ton.

Pekar mot de nybyggda husen uppe på kullen.
– Jag bor där uppe, vi flyttade in igår. Mitt hus är gult.
Jag tänkte inte låta mig skrämmas. Jag var tuffare än så. Tankarna blixtrade genom huvudet. Med ett vigt hopp landade jag i sanden. Fötterna slog samtidigt ned i marken, parerade upp med armarna. Med en halv piruett snurrade jag runt, satte händerna i sidan.

-Jag kan äta sten.

De båda barnen hajade till. Luften stannade i sitt egna andetag. Deras ögonen vidgades, hakorna stelnade och de drog efter andan.
-Det kan vi också, svarade tjejen bakom gunghästen, samtidigt som hon spände ögonen i sin kompis. Nickande och med en viss rädsla i blicken gled kompisen ned från gungan hon satt på.

– Hur stora då? Hon antog utmaningen. Nu fanns det ingen återvändo. Lät söka av sanden framför mina fötter. Där, där låg en lagom stor sten. Inte större än en ärta. Plockade upp den och visa den med öppen handflata.

-Den här, sa jag med övertygelse i rösten. Mest för att överrösta den lilla rösten inne i mig som sa sluta.
-Den är är väl ingenting. Hon lät säker på sin sak. Få se då!

För handen mot munnen och känner stenen mot läpparna och låter den glida in i mellan tänderna. Väger den på tungan och lägger den långt bak, så där som jag alltid gör med köttbitarna mamma tvingar mig att svälja. Samlar saliv och med en bestämd sväljning försvinner stenen ned i magen. Jag gör det utan att röra en min. De ska inte se mig gråta.
Vill bara bli sedd.

Flickan bakom gunghästen går fram och tittar in i min öppna mun. Jag gapar stort.

-Nu är det din tur, säger jag med en bestämd röst.

Hon letar frenetiskt efter en sten i sanden. Plockar upp en lite större sten, den har röda och svarta fläckar. Rätt fin.Blänger på mig och kastar in den i munnen. Hennes kompis backar lite, vill inte bli sedd.

-Din tur, säger jag och pekar på henne. Du ska också!

Hon tittar sig rädd omkring, men ingen finns där som kan sätta stopp för vår lek. Ingen som räddar henne. Jag ler ett elakt leende. Vet att jag kommer att vinna. Svaga rädda barn klämde jag åt snabbare än ögat. Torterade dem med elaka nyp och farliga utmaningar.
Bäst att skrämmas än att bli skrämd.

Hennes kompis såg vad som var på väg att hända. Kliver in emellan oss och stirrar på mig med sträng blick. Jag blänger tillbaka.
-Hon ska också äta en. Jag vill att det ska ta slut men kan inte hejda mig.
-Stoppa upp en i näsan då! Ger henne ett försök att komma undan.

-Du först, säger tjejen som tidigare stått bakom gunghästen. Hon är ett halvt huvud längre än mig. Tittar ned på mig med händerna i sidan. Luggen hänger ned framför ögonen. I hennes ljusa hy syns svaga fräknar. Hon står så nära så jag kan räkna dem.

-Jävla snorunge! väser hon. Känner hennes andetag mot mitt ansikte.

Orden svider inom mig. Jag tar ett steg tillbaka. Hon står i vägen så jag kommer inte fram till den skrämda lilla tjejen. Ilskan över att bli lurad svider i ögonen. De ska inte få se mig gråta.

Backar bakåt. Plockar upp stenen som ligger närmast mina fötter. Väger den i handen. Den är liten och kantig. Gråspräcklig och sandkorn har klibbat fast på den.
Tårarna svider innanför ögonlocken. Tänker inte låta dem se mig gråta.

Vill ju bara bli sedd. Vill ju bara att känna trygghet och närhet. Vill ju att mamma och pappa ska finnas där och hålla om mig. Vill ju bara att de ska säga nej. Krama om mig och och hålla om mig. Vill känna deras andetag. Sitta i deras knä. Sova hos dem på natten. Vill inte somna själv i det stora rummet. Vill bara att mamma ska följa med mig ut. Cykla med mig, leka med mig. Busa med mig. Finnas där. Bara se mig.

Gnuggar bort den fastklibbade sanden. Lägger stenen mellan tummen och pekfingret. Lyfter armen och för handen med stenen mot näsan. Trycker till stenen med pekfingret.
Smärtan kommer omedelbart. De kantiga sidorna skär små sår längs hela näsborren.

Känner blodet rinna ned för läppen.

Det enda jag kan tänka på är min mammas skärrade ansikte när hon ser mig.

2015s sammanfattning av min blogg

Posted on av piggyliza

WordPress.coms trupp av statistikapor skapade en 2015 årlig sammanfattning för denna blogg.

Här är ett utdrag:

Ett tunnelbanetåg i New York rymmer 1 200 personer. Den här bloggen besöktes cirka 4 000 gånger under 2015. Om den hade varit en tunnelbana i NYC, skulle det behövas cirka 3 resor för att lika många personer skulle komma med.

Klicka här för att se hela sammanfattingen.

Minnet

Posted on av piggyliza

”Hej! Är allt bra? Kram” står det i displayen.

Sneglar på mobilen och tar ett snabbt beslut. Stoppar snäckan i örat. Knappar mig fram till hennes nummer. Det tar ett tag. Hon ligger inte på favoriter. Hon borde ligga där.

– Hej, det är jag!

Hör att hon blir glad. Det var ett tag sist. Jag har beslutat mig för att berätta. Berätta om bloggen och att jag skriver. Måste berätta. Hon tar det bra. Hon gör det nu för tiden. Det är så skönt. Förklarar att jag skriver minnen. Så som jag minns dem och att alla människor kan läsa. Alla som vill. Berättar om nyhetsbrevet från tidningen Skriva.

Vi småpratar lite. Vill att hon ska veta att jag inte nämner några namn. Berättar att både hon och ”han” är med. Jag får okej på det. Hon gör mig glad. Jag mår gott att prata med henne. Så bestämmer jag mig för att berätta om inlägget om Jakan.

Berättar hur jag lagt upp historien om godiskiosken.

– Jag stal ju pengar när jag var liten. Minns du det?, säger jag.

– Jah, det minns jag och vi införde veckopeng efter det.

Jag blir alldeles varm och bubbligt glad. Vi har inte pratat om det här på fyrtio år och hon minns samma sak som jag.

– Ja, jag skev det också. Att vi gjorde det och att vi hade familjeråd och det var början på vår resa som familj.

– Ja, det var så.  Minns du den där långa flickan som du umgicks med. Hon som var hos den där dagmamman som rökte så. Vad hette hon?

– Stina, fyller jag i.

– Ja just ja! Hon var hos henne i alla fall. Hon flyttade sedan. Hon stal hon också.

Hon fick det att låta som det var hon som hade dåligt inflytande på mig och det jag gjort inte var så farligt. Det kändes bra. Vi mot omvärlden. Vi har hittat varandra. Till slut. Vi avslutar samtalet med att jag önskar att jag kunde vara där och dricka en kopp kaffe och bra sitta och prata.

– Ja det hade varit trevligt.
Men vi vet båda två att avståndet är för långt. Känns bra att sakna henne.

Hon var först

Posted on av piggyliza

Bilens instrumentpanel lös emot mig. Taxametern starkast. Gatlyktornas sken blänkte i glaset. Han var inte så bra på svenska, han som körde. Kan inte släppa blicken från mittpanelen. Minns det som idag. Det tog en stund, lät musiken nå mitt innersta innan jag reagerade på de klassiska tonerna som kom ur hörtalarna. Stirrade på radion. Underlig musik att spela fram på småtimmarna.

– Har du ingen annan kanal?

– Nej. Någon dött. Alla spela lika.
Han bytte kanal. Den klassiska musiken ljöd ut i bilen.
-Va, har någon dött? Vem? Tänkte att nu har alla radiostationer blivit galna. Kan ju inte sabba en utekväll med att spela klassiskt. Vem bryr sig?

– Någon viktig.
Han är inte riktigt säker. Om han är död eller bara skjuten. Men han är nog död.

Jag inser att det är nog viktigt. Ber honom byta kanal igen. Hittar en nyhetsrapportering.

Gatans ljus glittrar in i bilen. Från ena sekunden till den andra är jag helt vaken. Nykter. Rött slår om till grönt.
Det här är stort. Måste hem. Måste ringa Sparris. Han är nog hemma före mig.

Sitter på golvet. Slår numret. Han hade också hört på radion. Han är död. Han skulle ringa sin mamma i Paris.
Tittar på armen där klockan sitter. Räknar. Kan jag ringa? Väntar en timme.

Lyfter luren. Slår alla siffrorna. Noll. Noll, Åtta. Åtta. Noll… Hör hur växlarna kopplar. Ända till andra sidan jorden.
Signalerna går fram. Många.
I mitt inre kan jag se henne. Hur hon vaknar. Letar efter morgonrocken. Nyvaken och med hastiga steg tar sig ut ur sovrummet längst bort i huset. Ljudet av palmerna utanför var tydliga i  loungen som hon var tvungen att passera för att komma in i det stora vardagsrummet. Passerar matbordet. Surret från luftkonditioneringen. Går över den tjocka mattan. Sträcker sig efter telefonluren.

– Aahh… Hör att hon inte vaknat än.
– Han är död. Palme. Skjuten.
Känner henne så väl att jag vet vilka bilder hon får fram. Nu försöker syrran skämta med mig, eller mest med C, tänker hon. Vårt ständiga ordkrig om vem som var bäst. De eller moderaterna. Hon tycker inte det var ett roligt skämt. Syrran kan inte skämta om sådant? Hennes tankar snurrar medan hon försöker vakna och ta in det hon hör.
– Är du sann? Du, man skämtar inte om sånt! Hörde att hon ville tro mig för jag lät så chockad.
Jag intygar att de bara spelar klassiskt och det hände bara ett stenkast från restaurangen Sparris och jag satt på.
Det skulle jag inte sagt.
– Är du full? Klart du är! Du fyller ju idag.
– Nä jag är nykter. Ring ambassadören och fråga!, nästan skriker jag.
– Inte kan jag ringa och fråga ambassadören om hon har hört att Olof Palme är död. Fattar du väl! Jag skulle anses helt tokig om jag gör det.
– Jag hittar inte på. Hållit mig vaken en timme bara för att ringa. Tyckte ju att du borde få veta. Jag var ju nästan där.

Jag ger upp. Hon beslutar att vänta. Inte kan man ringa ambassadören och påstå att Olof Palme är död.Det går bara inte.

Några timmar senare den 1 mars 1986 kallade ambassadören i Dhaka, Bangladesh till ett möte med sin personal.

En världsnyhet.

I veckan är en annan mans död en världsnyhet. Världen behöver fler människor som dem. Fler som står upp för rättvisan och alla människors lika värde. Fler som hellre ser kärlek än hat.
Vila i frid!