Snön ligger djup över gräset. Vincent syns bara till hälften där han står borta vid glashuset. Från terrassen ropar jag att jag kommer nu. Ber honom hålla utkik ifall jag försvinner ned i den djupa snön. Han skrattar gott och ser mig ta simtag när jag kliver ned i snön. Den når mig till knäna och jag kämpar mig över tomten nästan fram till honom. Titta på mig, säger jag, fäller upp kapuschongen och rättar till kappan.
Ställer mig till rätta, tar ett andetag och låter mig falla handlöst bakåt.
Dunsen känns i hela kroppen. Härlig känsla att ligga där inbakad av all snö. Hör Vincents skratt. Himlen är gråblå, snöns kyla tränger genom kappan. Bruset från dammen hörs långt borta.
– Hör du dammen? frågar jag Vincent som skrattande också har slängt sig handlöst i snön.
– Ja, kluckar han fram.
Jag ler inombords och tittar långt upp bland molnen. Försöker se om hon sitter där.
– Tror du mormor sitter på ett moln och tittar ned på oss nu? Hon sitter nog där och ser oss och ler.
Jag hör hur han tittar upp i himlen och försöker se.
– Du, jag tror både mormor och farmor sitter där uppe och dricker kaffe i fina koppar och tittar ned på oss.
– Finns det fina koppar i himlen, frågar han.
– Klart det finns, svara jag. Eller vad tror du?
– Klart det finns fina koppar i himmeln, mamma, alla trasiga koppar och fat hamnar i himmeln.

Ligger kvar tills kylan tränger sig på, lycklig över att alla trasiga koppar och fat hamnar i himlen.