När tar svenskens tålamod slut?

Okej, nu ska jag försöka sammanfatta varför jag gick i taket igår.
Den enkla förklaringen är att jag inte ätit lunch.

Den långa förklaringen kommer här.

Den 7 mars skrev mina armeniska vänner på att de tackade jag till lägenheten i Almunge. Med inflyttning den 4 april. Okej med det.

Den 22 mars bokade vi tid med samordnaren att anlända Uppsala kl 11 den 4 april. Viss info om att vi eventuellt behövde åka till ett ställe till innan vi vände kosan mot Almunge. Okej med det.

Vi kontaktar då arbetsförmedlingen i Bollnäs. Hon lovar att återkomma med svar på våra frågor. Okej med det.

Under förra veckan hör vi inget! Vem ansvarar för att informera om flytten? Vem ansvarar för att flytten blir av? Hur ska flytten gå till?
Rätt väsentliga frågor tycker vi. Okej med det.

Vi börjar jaga folk, och får till slut tag i en vettig person i fredags.
En M på Migrationsverket i Söderhamn.

Jag förklarar läget. Jag är beredd att hyra släp och köra familjen till Uppsala och Almunge under måndagen.

Han ber om ursäkt. De har inte hunnit haft ett flyttsamtal med familjen där de går igenom just dessa saker. Okej med det.
Vi löser det med att M betalar ut 1424 kr motsvarande 50 mil och ett släp till familjens konto.
Pengarna finns på kontot efter kl 14 på tisdag. På onsdag stängs kortet eftersom det nu är kommunen i Uppsala som ska ansvara för ekonomin. Okej med det.

Samtidigt ringer en tant från Migrationsverket ( okej att jag kallar tjuriga damer för tant…) till mamman. Mamman hänvisar till mig.

När hon når mig talar jag om att allt är löst. M har lagt en betalningsorder på 1424 kr. Detta utspelar sig då.
– Hm, hur har han räknat då? Det är hundra kronor mindre än du skulle fått av mig.
– Jaha, hur kan det komma sig?
– Vad har han betalat för?
– 50 mil och…
Här avbryts jag.
– 50 mil! Det är ju alldeles för mycket!
– Ja men jag ska ju ta mig tillbaka också.
– Vi betalar aldrig för returresa.
– Ja men nu är det så att jag vill komma hem också. Hur ska jag annars få hem släpet?
– Ja, jag ser här att han har betalat ut 499 kr för ett släp. Vad är det för släp? Det var billigt!
-Ja du, det var ett vanligt släp på Statoil.
-Jaha! Ja, då så! Jaha (igen)! Ja, vi säger väl så då. Vi betalar bara för enkelresa och ett ”one-way” släp och det här blir billigare. Och ja, vi får be om ursäkt att vi inte hunnit ha ett flyttsamtal. Pratade med mamman och hon var inte ens arg. Det skulle jag ha varit.

Hör hur hon ändrar tonläge och jag ser min chans.

-Du, de är bara så tacksamma att de får stanna i Sverige och att deras dotter överlever. Både de och jag vet mycket väl vilken situation ni sitter i och hur mycket arbete ni har att göra med alla som anlänt de senaste året. Om vi bara kan avlasta er med en familj så känns det fantastiskt att få hjälpa till. Vi löser detta.
Det blir bra så här. Vi är okej med det.

I söndags hämtade jag och min man släppet. Vi packade det fullt och körde hem till oss. Måndag morgon möts vi på skolgården och beger oss mot Uppsala.
Vi anländer i tid. Efter 40 minuter kommer familjen och samordnaren ut på gatan till mig, dottern och en vän familjen.
Vi börjar prata om skolan.
Det visar sig att det kan dröja. De ska vänta på ett brev och kallelse till ett möte. Sedan vänta igen för att hon ska få börja i skolan. Med andra ord kanske till hösten.
Här börjar jag ”lacka” ur. Känner att det är förjävligt att rycka upp ett barn med särskilda behov från skolan och inte ha klart skolgången på nästa ställe. Vi har skolplikt i Sverige men okej med det. Vi kan inte lösa det där mitt på gatan i ett industriområde.

Ställer in gps:en för att åka till ett nytt ställe för att hämta nycklar.
När de hämtat nycklarna så får vi besked att vi måste åka till ytterligare ett ställe för att hämta nycklar till förråd och tvättstuga.
Nja, men okej på det ändå.

Efter det tredje stället (kan ju nämna att jag är en jävel på att köra med släp i Uppsala!) beger vi oss ut mot Almunge.

Ett jättefint område, helt underbart. Skulle själv kunna tänka mig att bo där. Upprymda kliver vi ut och in i lägenheten. Vi möts att papp på golvet. På väggarna ser vi spackel som inte torkat och på golvet i vardagsrummet sitter en målare och målar lister. Lägenheten stinker målarfärg.

Där och då var livet inte okej längre!

Epilog.
Jag säger några väl valda ord. Avslutar med orden.
– Jag går ut och lugnar ned mig.
När jag sedan lugnat mig ute på den lilla lekplatsen kommer mamman fram. Vet ni vad hon säger?

-Nej, nej, inga problem. Vi vänner Södertälje. Vi bo där.

Jag imponeras gång på gång deras förmåga att acceptera situationen.
På torsdag eller fredag ska målaren vara klar. Då kan de flytta in.
Näst nästa lördag åker vi dit och äter armenisk mat.
Jag ser redan fram emot att få träffa dem igen.

Och, ja det är fritt att dela.

Sluta fördumma!

Läser ett inlägg på FB, Larm-Söderhamn skriver om en olycka i en speciell korsning. Kommentarerna strömmar in. Alla är överens om att det är fel på korsningen. ALLA! Utom en som anser att det är SBR. Och jag håller med!

Hur kan det vara en korsnings fel att folk krockar? Har ni träffat dem också? De där människorna som aldrig har fel. Det är alltid någon annans fel. Eller en saks fel. En sak?
Om vi lär våra barn att tänka till, att ta ansvar, att vara rädda om sig själva och varandra. Då kan det inte vara en saks fel.
Eller?
Hur många av er har lyft upp ett barn och sagt ”Dumma golv”. Räck upp en hand!
Hur kan golvet vara dumt?

Satt på Eckerö-linjen här i somras. En pappa och en liten kille i sex sjuårsåldern går förbi.
De går bredvid varann. Lillkillen går rakt in i en stolpe. Jag hör honom högt säga – Dumma stolpe!
Hur kan stolpen vara dum?

Om pappan redan första gången hans pojke slagit sig på golvet tröstat honom. Blåst på det onda och tröstat, kramat om sitt barn. Inte letat skulden hos en sak, utan tröstat. Det hade räckt med det.
När barnet blivit äldre ställt frågan vad hände? Hade han säkert fått svaret. -Jag snubblade. Pappan kan trösta och blåsa.
Barnet skulle själv lära sig sina gränser och vad de kan och när en olycka är framme se sin del i olyckan.

Vad händer med den här killen när han går in i en relation och inte lärt sig sin del i vad som händer runt omkring honom.

När det alltid är en saks fel. Någon annans fel.

Lösa ändar och hopplösa knutar

Har ni tagit tag i en ände på ett garnnystan någon gång? Nu menar jag inte ett sådant där snyggt och fint med pappersetiketten kvar runt midjan.
Jag menar den där änden som man nästan får leta efter. Hela nystanet är en ända röra och när man väl börjar nysta så stöter man på trassel och knutar.
Man följer tråden och en liten trasselhög kommer, man drar och pillar och till slut får man upp den och så går det med ett huj ett tag.
Sen tar det stopp. Man drar åt höger, åt vänster. Lite upp och lite ned. Allt verkar helt hopplöst.
Men så kommer där en liten ljusglimt och man kommer vidare, man drar och sliter, pillar och ler.
Man snurrar upp allt på handen och ser slutet. Ja, det man tror är slutet. Så kommer det en stor jä*la knut till. Man ger nästa upp. Eller man ger upp, en stund i alla fall.
Lägger det ifrån sig. Dricker en kaffe.
Med nya krafter ger man sig på den sista biten.

Välkommen till min blogg!
Här kommer jag snurra upp mina trådar, mina små knutar och hopplösa stora jä*la knutar. Jag kommer spinna nya och berätta om redan upplösta.
Jag kommer ta er med i min värld, mitt liv. Jag kommer beröra ämnen, jag kommer uppröra känslor, jag kommer lämna er med en känsla av eftertänksamhet.
Jag har något att säga, om du vill läsa är du välkommen, vilket som, måste jag få ur mig min historia.
Förr skrev man dagböcker som ingen läste, idag lägger man ut sitt liv på nätet. Det är både skrämmande och en riktig utmaning.

Jag tar upp tråden och börjar nysta.