”Hej! Är allt bra? Kram” står det i displayen.

Sneglar på mobilen och tar ett snabbt beslut. Stoppar snäckan i örat. Knappar mig fram till hennes nummer. Det tar ett tag. Hon ligger inte på favoriter. Hon borde ligga där.

– Hej, det är jag!

Hör att hon blir glad. Det var ett tag sist. Jag har beslutat mig för att berätta. Berätta om bloggen och att jag skriver. Måste berätta. Hon tar det bra. Hon gör det nu för tiden. Det är så skönt. Förklarar att jag skriver minnen. Så som jag minns dem och att alla människor kan läsa. Alla som vill. Berättar om nyhetsbrevet från tidningen Skriva.

Vi småpratar lite. Vill att hon ska veta att jag inte nämner några namn. Berättar att både hon och ”han” är med. Jag får okej på det. Hon gör mig glad. Jag mår gott att prata med henne. Så bestämmer jag mig för att berätta om inlägget om Jakan.

Berättar hur jag lagt upp historien om godiskiosken.

– Jag stal ju pengar när jag var liten. Minns du det?, säger jag.

– Jah, det minns jag och vi införde veckopeng efter det.

Jag blir alldeles varm och bubbligt glad. Vi har inte pratat om det här på fyrtio år och hon minns samma sak som jag.

– Ja, jag skev det också. Att vi gjorde det och att vi hade familjeråd och det var början på vår resa som familj.

– Ja, det var så.  Minns du den där långa flickan som du umgicks med. Hon som var hos den där dagmamman som rökte så. Vad hette hon?

– Stina, fyller jag i.

– Ja just ja! Hon var hos henne i alla fall. Hon flyttade sedan. Hon stal hon också.

Hon fick det att låta som det var hon som hade dåligt inflytande på mig och det jag gjort inte var så farligt. Det kändes bra. Vi mot omvärlden. Vi har hittat varandra. Till slut. Vi avslutar samtalet med att jag önskar att jag kunde vara där och dricka en kopp kaffe och bra sitta och prata.

– Ja det hade varit trevligt.
Men vi vet båda två att avståndet är för långt. Känns bra att sakna henne.