Går det att bli så arg så det ryker ur öronen? Jag känner ilskan komma krypande. Kan man explodera på ICA?
Frustrationen och tröttheten kryper i kroppen.

– Kom hit!, skriker jag. Nä, jag kanske väser det. Lite högre än vad jag borde.

Flamsande och tramsande kommer de. Den ena ljus och den andra mörk. Du vet, de ser så där oförstående och orädda ut som bara en femåring och sjuåring kan se ut.

– Mähän, när vi är med mormor får vi.

– Ni ska ha klart för er att när ni är med mig så är det jag som bestämmer. När ni är med mormor eller farmor eller med pappa så är det de som bestämmer. När ni är med mig är det mina regler som gäller. Jag väser fram vad jag vill ha sagt.

Tjejerna lommar iväg. Jag har vunnit. För stunden. Har jag fått dem att förstå? Trots mina tjugofem år vet jag vad jag vill. Jag vet vart jag vill. De är mina när de är med mig. Jag ska skydda dem. Lära dem allt jag kan. Men de måste förstå vem som bestämmer.

Hemma trissar de upp varandra. Jag vet ju. De testar. Testar om jag står kvar. Det man lovar håller man.
Deras skyddande aura som känns som bomull är borta, om den någonsin funnits.

Jag vet det. Ilskan ligger under ytan. De måste fatta! Jag ställer upp dem mot garderobsdörren i hallen.

– En sak ska ni ha klart för er, jag hytter med pekfingret. Jag kommer aldrig tycka synd om er för att eran mamma är alkoholist. Aldrig! Ni ska veta vad som är rätt eller fel i alla fall. Begrips?

Den ena stirrar storögt på mig. Den andra slår ned blicken mot golvet. Vet inte om de fattar. Känner deras sorg. Känner deras vilsenhet.

Vi sitter på golvet. Pratar. Om sjukdomen. Om att jag inte är deras mamma men jag gör det mammor gör. Jag är inte deras mamma. Jag är deras Stina. Vi kramas.

Nu, snart tjugofem år senare vet jag att de fattade och de vet att jag lärt mig att det man lovar håller man.

Idag är jag mormor.