#sent 80-tal

Hon var först

Posted on av piggyliza

Bilens instrumentpanel lös emot mig. Taxametern starkast. Gatlyktornas sken blänkte i glaset. Han var inte så bra på svenska, han som körde. Kan inte släppa blicken från mittpanelen. Minns det som idag. Det tog en stund, lät musiken nå mitt innersta innan jag reagerade på de klassiska tonerna som kom ur hörtalarna. Stirrade på radion. Underlig musik att spela fram på småtimmarna.

– Har du ingen annan kanal?

– Nej. Någon dött. Alla spela lika.
Han bytte kanal. Den klassiska musiken ljöd ut i bilen.
-Va, har någon dött? Vem? Tänkte att nu har alla radiostationer blivit galna. Kan ju inte sabba en utekväll med att spela klassiskt. Vem bryr sig?

– Någon viktig.
Han är inte riktigt säker. Om han är död eller bara skjuten. Men han är nog död.

Jag inser att det är nog viktigt. Ber honom byta kanal igen. Hittar en nyhetsrapportering.

Gatans ljus glittrar in i bilen. Från ena sekunden till den andra är jag helt vaken. Nykter. Rött slår om till grönt.
Det här är stort. Måste hem. Måste ringa Sparris. Han är nog hemma före mig.

Sitter på golvet. Slår numret. Han hade också hört på radion. Han är död. Han skulle ringa sin mamma i Paris.
Tittar på armen där klockan sitter. Räknar. Kan jag ringa? Väntar en timme.

Lyfter luren. Slår alla siffrorna. Noll. Noll, Åtta. Åtta. Noll… Hör hur växlarna kopplar. Ända till andra sidan jorden.
Signalerna går fram. Många.
I mitt inre kan jag se henne. Hur hon vaknar. Letar efter morgonrocken. Nyvaken och med hastiga steg tar sig ut ur sovrummet längst bort i huset. Ljudet av palmerna utanför var tydliga i  loungen som hon var tvungen att passera för att komma in i det stora vardagsrummet. Passerar matbordet. Surret från luftkonditioneringen. Går över den tjocka mattan. Sträcker sig efter telefonluren.

– Aahh… Hör att hon inte vaknat än.
– Han är död. Palme. Skjuten.
Känner henne så väl att jag vet vilka bilder hon får fram. Nu försöker syrran skämta med mig, eller mest med C, tänker hon. Vårt ständiga ordkrig om vem som var bäst. De eller moderaterna. Hon tycker inte det var ett roligt skämt. Syrran kan inte skämta om sådant? Hennes tankar snurrar medan hon försöker vakna och ta in det hon hör.
– Är du sann? Du, man skämtar inte om sånt! Hörde att hon ville tro mig för jag lät så chockad.
Jag intygar att de bara spelar klassiskt och det hände bara ett stenkast från restaurangen Sparris och jag satt på.
Det skulle jag inte sagt.
– Är du full? Klart du är! Du fyller ju idag.
– Nä jag är nykter. Ring ambassadören och fråga!, nästan skriker jag.
– Inte kan jag ringa och fråga ambassadören om hon har hört att Olof Palme är död. Fattar du väl! Jag skulle anses helt tokig om jag gör det.
– Jag hittar inte på. Hållit mig vaken en timme bara för att ringa. Tyckte ju att du borde få veta. Jag var ju nästan där.

Jag ger upp. Hon beslutar att vänta. Inte kan man ringa ambassadören och påstå att Olof Palme är död.Det går bara inte.

Några timmar senare den 1 mars 1986 kallade ambassadören i Dhaka, Bangladesh till ett möte med sin personal.

En världsnyhet.

I veckan är en annan mans död en världsnyhet. Världen behöver fler människor som dem. Fler som står upp för rättvisan och alla människors lika värde. Fler som hellre ser kärlek än hat.
Vila i frid!

Ska jag bo här?

Posted on av piggyliza

Sitter på den hårda sängen och stirrar in i den kala väggen framför mig. Är det här jag ska vara nu? Utanför hördes glada gälla röster. -Åh, var du i Paris? Jag har varit på Hawaii nästan hela sommaren. – Åh London var sååå häftigt!

Jag sitter där. Jag hade varit med Hubba på Gotland och rest genom Småland. Var på släktträff i Strängnäs. Det tänkte jag inte skrika ut. Kände ju ingen. Ingen skulle förstå hur vackert Sverige är om sommaren.
I mitt korta hår och med fuskguldhalsbandet dinglande runt halsen stack jag ut från mängden. Mina väskor stod på golvet. Handfatet i hörnet vid dörren. Toaletten ute i korridoren. Skulle jag bo här nu?
Samling klockan sex. Be bordsbön. Man reser sig när en äldre kommer in i rummet. På söndagar bär vi uniform till middag.
Husfar och Husmor. Skulle jag bo här nu?

Sjutton och ett halvt år gammal placerades jag på Sigtuna Humanistiska Läroverket. Jag ville inte men hade inget val. Återigen kunde ingen ta hand om mig. Grupperingen på skolan var klockren enligt mig.
De som bara kunde vistas i madrasserade rum och de som mamma och pappa placerat där.

Jag hade ingen mamma och pappa.

G

Posted on av piggyliza

Telefonsignalen skär igenom luften. Jag stirrar på den. Vill inte lyfta upp den. Trampar fram och tillbaka, biter på tumnageln. Drar handen genom det tuperade håret.

Lägenheten känns liten. Två madrasser på golvet. Ett bord. En TV-bänk där telefon nu ligger och isket skriker efter mig. Den är modern. Beige, lite kantig och med knapparna på luren. Och med en enormt lång sladd. Med extrasladden kan jag stå ända borta vid köksbordet och prata.

Nånting säger mig att jag måste svara. Lyfter sakta luren. Säger inget.

– Va, fan tog det så lång tid?

Vaknar till. Sträcker på mig. Stefan? Vad vill han? Han ringer ju aldrig mig. Inser att jag måste lyssna.

– Fan, du måste släppa allt du har. Träffa G och han har bara gröt i skallen. Snacka bara om att han skulle döda dig. Det lät allvarligt den här gången.

Stefan pratar forcerat. Hör att han ärligt är rädd.

– Släck ned i lägenheten! Stäng av musiken! Gör inte ett ljud i från dig! Lova det!

– Var träffade du honom? Var är han? Min hjärna börjar jobba. Hur långt tid har jag på mig?

– Vid Fridhemsplan. Han tog bussen över Västerbron. Du hinner inte ut.

– Tack, viskar jag.

Rusar ut i hallen. Kastar in skor och jacka i köket. De får inte synas när han öppnar brevlådan. Släcker överallt. Stänger av musiken. Sänker volymen på telefonsvararen.

Drar täcket över kroppen. Gör mig så där platt så det inte syns att det ligger någon där. Lyssnar efter ljud i porten. Hur kunde det bli så här?

Jag står mitt i den lilla lokalen. I högtalarna hörs Stones. Cigarettröken blandas med en sötare doft. Tänder en cigg och kollar av folket. Känner ingen. Minns inte hur jag kom dit. Vi åkte nog taxi.

Så ser jag honom. Hans rygg är böjd över bordet. Huvudet vilar mot händerna. Han är den ända jag ser med rakat huvud. Så dyker en annan upp. Knuffar till honom. De kommer på fötter och dansar lite. Jag samlar mod.

Han ramlar in bland några stolar. Ser att vakterna har koll. Han somnar igen. Jag samlar mod. Tänder en cigg och går fram. Knuffar till honom.

– Öh, vet du var Jonas är?

Han lyfter lite på huvudet. Synar mig. Flinar.

– Vad vill du den fjanten?

– Det ska du skita i! Vet du var han är?

– Nä, men du kan få köpa en öl åt mig. Han ler och plirar med ögonen. Ser att han gillar vad han ser. Jag vänder mig om för att gå. Känner hans blickar.

Kön är lång och han hinner somna igen. Vakterna kommer och på väg ut skriker han.

– Vad heter du? Jag försöker övertala vakten att han ska få stanna. Men det är meningslöst. Säger mitt namn medans han bärs ut.

Jag får min öl. Inte redo att gå hem än.

Så står han bara där. Ler med hela kroppen. Studsar lätt på plats. Knixar med axlarn. De där små rörelserna. Jag känner hur hela kroppen suger tag i mig. Det börjar i benen och sprider sig i hela kroppen. Hjärnan blir lycklig.

– Hej! Jag övertalade vakten att få fem minuter att hämta dig. Får jag slagga hos dig?

– Bara sova då!, säger jag kaxigt. Jag håller på att spricka. Han vill ha mig! Han!

– Vänta! Jag ska bara hämta brorsan. Han försvinner i vimlet och dyker snart upp med killen jag såg tidigare.

Vi går in mot stan. Över bron till söder. Brorsan drar hem till sig. Vi hamnar på en madrass i mitt kök. Det är dealen med min inneboende. Har vi sällskap sover vi i köket.

Där, på en madrass i mitt kök. Medans solens strålar stiger sover inte vi. Han älskar hela min kropp. Vi kan inte sova.

Från tunnelbanan i Hornstull ringer han från automaten.

– Ville bara höra din röst. Saknar dig redan. Ses vi ikväll?
25 år senare ringer telefonen. Jag ser att det är han. Det står G Privat på displayen.

– Misstänker att du vill veta. Jonas är död.