Månad: augusti 2015

Jakan

Posted on av piggyliza

Jag kom på att jag måste få berätta om Jakan. Jakan, där jag växte upp. En förort till Stockholm. Pendeltåget avgick 18 och 48. Ja inte tolv minuter i sju varje kväll utan 18 över och 48 över hel. Varje timme.
Där bland alla höghus och gårdar växte jag upp. Ja, från sex års ålder då. Efter att mamma och pappa hade dött. Eller rättare sagt efter mammas död. Den 9 mars 1974 flyttar jag in hos mina fosterföräldrar. Så här i efterhand, långt senare, känner jag tacksamhet. Att just de tog hand om mig. Det var inte smärtfritt det ska gudarna veta men ett liv utan dem. Ja,du! Det törs jag inte drömma om.

Tillbaka till Jakan. En förort. Hus, gårdar, vänner och en bio. Skridskobana på vintern. Fotbollsplan på sommaren. Pulkabacke på vintern. A-lagarnas tillhåll på sommaren. Öde på vintern. Plaskdamm på sommaren. Och en godiskiosk.

Godiskiosken, ja du vet, en sån som har lucka. Inte en sån där liten man lyfter på själv och låter sleven sjuka ned i ett hav av godisbitar utan en lucka stor nog att krypa in i.
Men det fick man ju inte.

Man fick snällt stå utanför och hänga in.

– En sån. Och en sån. Nä, inte den! Den bredvid. Hur mycket har jag kvar?

Så fick han skaka på påsen. Räkna. Och så började det om.

– En sån. Och en sån. Nä, inte den.  Den där gröna. Åh, den där sura. Hur mycket har jag kvar?

En sådan godiskiosk.

Det gällde att ha koll. Om någon såg en. Sen skulle man se ut som att man inte skulle smita från gården. Du vet, hänga runt lite i hörnet vid husen som vätte ned mot bensinmacken och stora vägen. På en given signal försvann vi från jorden ytan. I alla fall jag försvann. Ja, det kändes som det.

In i buskarna. Glida ut efter husväggen och ut på parkeringen bakom huset. Snabb koll på bilarna som kom åkandes och så över till andra sidan. Förbi bensinmacken och runda hörnet. Framme!

Det var jag som gjorde det. Ingen annan vågade.

Tills jag åkte fast.

Finansieringen av mina godisinköp var inte helt lagliga. Den dåliga vanan att låta mynt av olika slag glida ned i mina fickor gjorde omgivningen till slut misstänksam. Den stora guldgruvan i skåpet ovanför diskbänken drog i mig. Varje gång skåpluckan öppnades var jag tvungen att försäkra mig att de låg kvar. Mynten. Sedlarna var för stora. Det var mynten jag ville åt. Trånade efter högen som låg precis innanför skåpdörren. Mitt högmod gick före tålamod och klokhet. Så blev jag ensam i köket. Dörren ut till hallen stängdes och genom glaset i den övre delen av dörren kunde jag se henne försvinna till sovrummet bredvid. Jag såg min chans.
Dunsen mina fötter skapade mot den nedre skåpdörren var oroväckande hög. Stannade mitt i rörelsen. Lyssnade. Drog mig upp på bänken. Handen lyfts mot skåpdörren. Känner hur kroppen någonstans där inne säger ”Gör det inte!”. Samtidigt känner jag smaken av allt godis som kunde köpas för mynten. Känner ruset i hela kroppen. Det tar över allt och skåpdörren öppnas med ett klick. Släpper handtaget och där ligger mynten. Stora. Tunga. Min lilla hand fylls av metallen.
Känner i hela kroppen att det är nog allt lite fel. Blundar och lyssnar inte. Ser godispåsen framför mig.
Dunsen i golvet när min kropp landar går ihop med skallret från glaset i köksdörren. Den lilla handen håller hårt i mynten. Kroppen skriker. ”-Nej, jag gjorde det inte!” Om jag inte tittar på henne så syns jag inte.
Men jag är fast. Med mynten i handen och skåpdörren öppen går det inte att komma undan.
Hör hur hon skäller men inom mig säger jag till mig själv. – Det är mina pengar. Vad gör det om jag tar dem. De har ju massa pengar kvar.”
Handen bänds upp och jag ser mynten. Hur de tas i från mig.
Jag vill åka hem till mamma och pappa. Jag vill ha en mammakram. Skriker.
– Jag vill inte bo här! Jag vill till min mamma!

Vi hade familjeråd. Veckopeng införs. Lördagsgodis införs. Vi påbörjade vår resa som en familj.
Smet fortfarande över vägen ibland. Ibland måste vilsna och ledsna barn få en godis.
Känna tillhörigheten i kompisgänget. Få en plats bland de som vågar.

Åkte fast varenda gång.

Förstod aldrig att det fanns fler ögon i höghusens fönster i det Jakan jag växte upp i.

Gittrande ljus

Posted on av piggyliza

Lamporna glittrar mellan tallarna och de små husen. Månen lyser genom tunna moln. Skratt och musik hörs runt omkring.
Det doftar sand och fukt från gräset. Kvällen är ljum och pappa står vid den röda boden. Han är glad och skrattar. Inne i boden lyser lamporna starkt på alla de underbara gosedjuren. Finast är den stora röda nallen i rött och vitt.

Pappa skrattar åt mina stora ögon. Den vill jag ha.

– Kan jag få den pappa? Jag vill! Jag vill! Ja! Ja! Ja! Pappa tar fram plånboken och köper några lotter. Dricker ur flaskan.
Pappa försöker förklara. Jag lyssnar inte.

– Pappa! Jag vill ha! Jag vill bara ha den! Jag vill!
Pappa köper några lotter till. Han räcker över en liten nalle. Jag kastar den i sanden. Jag vill ha den där, säger jag och pekar. På den stora röda nallen.
Pappa ler, skakar på huvudet och plockar fram plånboken.
– Jaja, jag står här tills jag vinner den då. Pappa dricker ur flaskan. Skrattar och ler. Köper mer lotter.
Jag har tappat intresset. Bubblan är tillbaka. Dansar runt lite och sparkar i sanden. Mörkret kryper närmare.
Hör hur ungdomarna lite längre bort tjoar och skriker. Någon spelar på gitarr och alla sjunger med. Glöden på cigaretterna fladdrar i mörkret. De dansar. Jag dansar med.
Boden och pappa kommer längre bort.
Tallarna reser sig höga upp mot skyn. Månen lyser och gör skuggorna långa. Lutar man huvudet långt bakåt för att se trädkronan faller man bakåt.
Skrattar. Lyfter blicken och ser Pappa borta vid boden. Ljuset i boden gör en siluett av pappa och de andra som står vid luckan.
Måste fråga pappa. Springer. Snubblar i sanden. Reser mig. Springer och glider i sanden. Flämtande kommer jag fram till pappa. Rycker honom i armen.

– Pappa, pappa! Har du vunnit ännu? Pappa skrattar. Pratar med mannen i luckan. Lämnar över mer pengar.
Jag når nästan upp till kanten så jag kan titta in i boden. Mina små händer greppar kanten. Sätter fötterna på väggen.
Hasar mig upp och får upp armbågen på disken. Pappa lyfter upp mig. Jag lägger huvudet mot hans axel.
Han luktar öl och cigaretter. Pappa som gör allt för mig. Min pappa.

Känner tröttheten. Hasar ur pappas kram. Nere på marken hittar jag några pinnar. En sten. Bygger ett staket. Ett hus.
Tittar upp på pappa. Ser hur han lyfter armarna. Inte mot mig utan in mot boden.
Mannen inne i boden håller i den stora röda nallen med vit mage. Räcker över den till pappa. Jag reser mig ur sanden.
Springer fram och i min öppna famn räcker pappa över nallen.

Min nalle. Min pappa.

Pappa

Posted on av piggyliza

Vi möts mellan de vita stenmurarna på gården. Hon kommer från porten en bit längre bort och jag från gungorna. Vi ser varandra. Hon går ned på huk och tar mig i sin famn. Kramar så hårt. Länge. Hon andas i min nacke. Musklerna spänner sig. Hon släpper inte taget.
Och så hör jag. Hon gråter. Jag blir förvirrad och rädd.

– Gjorde jag dig illa? Förlåt!

Hon släpper mig lite. Torkar tårarna.

– Nej, det är bara det att pappa dog i morse. Pappa somnade in i morse. Jag satt hos honom. Han kommer alltid att finnas hos oss.

Jag står där. Skrapar med foten i asfalten.
– Är pappa död nu?
Jag ser bilderna framför mig. Pappa liggandes i sjukhussängen. Hur vi besökte honom ibland. Han bjöd alltid på Twist. Sparade lakritsen till mig och den som var som Japp. Mamma sparade alltid de fina guldpapperna i ett skåp i köket. Det var länge sedan. När hon levde. Saknade mamma. Ett halvår är lång tid i ett barns liv.

Syrran hade bråttom, skulle med tåget. Jag står ensam kvar. De vita murarna känns högre. Barnen i sandlådan känns långt borta. Bubblan är tillbaka. Jag måste berätta för Mannen och hon, hon som jag senare kom att kalla mamma.
Jag skuttar till. Lite som för att få fart på bubblan. Vet att jag inte får hoppa över muren. Skrapar skorna mot stenarna som muren är putsad med. Tar mig genom buskarna och kommer ut framför min port.
Sätter handen mot glaset bredvid dörren. Hjälper till med foten och får upp den tunga porten. Kämpar med hissdörren.
Trycker på knappen. Den är svart och siffran fem står i vitt. Ser våningsplanen passera genom fönstret i dörren.
Får inte stå för nära dörren. Kan det inte gå snabbare? Jag har ju något jag vill berätta.
Vill komma in i den trygga lägenheten. Känna värmen. Inte den värmen som är ute i solen utan den värmen jag saknar så. Mammas kramvärme. Min mamma.

Trycker upp hissdörren. Andra dörren efter hissdörren. Ringer på klockan.
Hon öppnar dörren. Mannen står lite längre in i hallen.

– Pappa är död.

– Jaha, du vet? Vi hörde det nyss.

– Träffade storasyster på gården. Hon var där. Hon är ledsen. Jag med, skulle jag vilja säga men känner mig förvirrad. De gråter inte. De är inte ledsna. De verkar upptagna med något annat och jag står där i hallen.
Pappa kommer alltid vara med oss. Så sa hon. Är han med mig nu? Är han här?

Tittar ned på mina skor.

Kan inte känna känslan

Posted on av piggyliza

När jag på film ser två kvinnor. Den ena matar den andra. Den ena äldre än den andra. Blicken och värmen i ögonen säger ord om kärlek. Delar minnen om det som varit. Ord om undran.
Hur de tar varandras händer. Den ena slår bort blicken. Tittar ut mot rummet. Ljuset silas genom persiennen. Luften är tung.

Jag försöker känna den känslan. Tappar tråden. Hela tiden.

Om jag en dag får uppleva det, vet jag att det är jag som ligger där. Den dagen är jag lycklig.

Först då kan jag känna den känslan.

Jag kommer aldrig att förstå vad du går igenom, mitt barn.

Men jag kommer att vara lycklig att jag fått vara en del av ditt liv.

Hon

Posted on av piggyliza

Älskar när hon berättar historier. Hur hon flugit cessnaplan över Sydamerika. Blivit rånad på en gata någonstans i Asien. Eller när hon jagar råttor på landet. Eller hur förolämpad hon blev för hon blev kallad fyrtioåringen på BB fast hon inte fyllt fyrtio,än. Eller hennes historia om hålet i halltaket hemma i lägenheten på Kungsholmen.

När jag var liten kom hon alltid hem med en docka från något av världens alla hörn. Jag har alla kvar.
Vi brevväxlade när vi inte sågs. Idag gör hon det med mina barn.

När hon sa, röker du hasch så sätter jag dig på första bästa plan hem, lyssnade jag. Testade det långt senare istället..

När jag var sexton ringde hon.

– Jag har insett att du inte kan handskas med pengar, sa hon. Jag kan inte lämna över alla pengar till dig när du fyller arton, fortsatte hon. Jag har tagit ett beslut att köpa dig en lägenhet.
Jag fann inga ord. Sög på orden. En egen lägenhet.

Ett steg närmare mitt eget löfte.

Det behövs bara en god fe i varje saga. Det behövs bara en som tror på dig!

Hon tror på mig.

En status från 23 augusti 2012

Posted on av piggyliza

Helt plötsligt tog vår långa resa slut. Helt oväntat och snabbt men inte med en tvärnit så att alla ramla om kull och gjorde sig illa, inte blev vi avkastade heller utan det var nog snarare en mjuk inbromsning i något mjuk och fluffigt, ett rosa skimmer av normalitet. Lever ni i rosa skimmer och normalitet? Vi gör det, i alla fall jag…

Jag fick en känsla så klar ikväll, tänk aldrig mer….aldrig mer behöva fundera, kontrollera, tänka till, planera, se till att det händer, aldrig mer att vi kommer skölja slangar, beställa slangar, aldrig glömma pumpen, sprutor, ryggan, Micslangen, påsarna med sondnäring, aldrig mer knappmata…Normalitet?
Tredje dagen utan knappmat! Kan inte minnas när hon spotta senast, jo det var i fredags när köttbitarna var lite lite för stora men hon åt en halv karrébit i måndags 🙂

Svalde varenda liten tugga. Känner ni ett mjukt och fluffigt rosa skimmer när era barn äter? Det borde ni! Att alla barn fungerar som de ska är helt otroligt och fantastiskt, det är bara det att man inte tänker på det 🙂
Bara ett orosmoment kvar, att knappen ska trilla ut, ryckas ut eller fastna när hon leker, hoppas hon snart blir av med den!

Sen har vi ju en operation kvar…just ja, kanske lika bra att den får sitta kvar ett tag till då…Skit!

Äh, fortsätter och lever i mitt rosa skimmer i alla fall ett tag till, en ny och annorlunda känsla som jag vill behålla ❤ ❤ ❤
Åh, en sak till som jag faktiskt glömde skriva som vi heller aldrig mer behöver och det är PIPET!!

Ni som knappmatar vet vad jag menar! PIPET! När man sätter på pumpen, när det är stopp i slangen, när maten är klar…Har nu lyssnat till PIPET varenda dag, dygnet runt sedan den 13 maj 2009….Nu räcker det tycker jag…

Beslut

Posted on av piggyliza

Huset känns tomt. Det fattas något. Trots att jag sitter i ett knä så saknas ljuden. Ljuden av människor som pratar. Rör sig. Känner skalet. Väggarna tunna som papp. Alla rör sig försiktigt. Det varma och självklara mittpunkten i huset. Köket. Är kallt och hårt. Tystnaden innan de talar. Talar med små bokstäver. Djupa suckar. Några är där fast ändå inte.
Inga möter blickar. Mina blickar.
Beslut måste tas.

Beslutet tas att jag inte ska vara med på begravningen.

Ska jag bo här?

Posted on av piggyliza

Sitter på den hårda sängen och stirrar in i den kala väggen framför mig. Är det här jag ska vara nu? Utanför hördes glada gälla röster. -Åh, var du i Paris? Jag har varit på Hawaii nästan hela sommaren. – Åh London var sååå häftigt!

Jag sitter där. Jag hade varit med Hubba på Gotland och rest genom Småland. Var på släktträff i Strängnäs. Det tänkte jag inte skrika ut. Kände ju ingen. Ingen skulle förstå hur vackert Sverige är om sommaren.
I mitt korta hår och med fuskguldhalsbandet dinglande runt halsen stack jag ut från mängden. Mina väskor stod på golvet. Handfatet i hörnet vid dörren. Toaletten ute i korridoren. Skulle jag bo här nu?
Samling klockan sex. Be bordsbön. Man reser sig när en äldre kommer in i rummet. På söndagar bär vi uniform till middag.
Husfar och Husmor. Skulle jag bo här nu?

Sjutton och ett halvt år gammal placerades jag på Sigtuna Humanistiska Läroverket. Jag ville inte men hade inget val. Återigen kunde ingen ta hand om mig. Grupperingen på skolan var klockren enligt mig.
De som bara kunde vistas i madrasserade rum och de som mamma och pappa placerat där.

Jag hade ingen mamma och pappa.

G

Posted on av piggyliza

Telefonsignalen skär igenom luften. Jag stirrar på den. Vill inte lyfta upp den. Trampar fram och tillbaka, biter på tumnageln. Drar handen genom det tuperade håret.

Lägenheten känns liten. Två madrasser på golvet. Ett bord. En TV-bänk där telefon nu ligger och isket skriker efter mig. Den är modern. Beige, lite kantig och med knapparna på luren. Och med en enormt lång sladd. Med extrasladden kan jag stå ända borta vid köksbordet och prata.

Nånting säger mig att jag måste svara. Lyfter sakta luren. Säger inget.

– Va, fan tog det så lång tid?

Vaknar till. Sträcker på mig. Stefan? Vad vill han? Han ringer ju aldrig mig. Inser att jag måste lyssna.

– Fan, du måste släppa allt du har. Träffa G och han har bara gröt i skallen. Snacka bara om att han skulle döda dig. Det lät allvarligt den här gången.

Stefan pratar forcerat. Hör att han ärligt är rädd.

– Släck ned i lägenheten! Stäng av musiken! Gör inte ett ljud i från dig! Lova det!

– Var träffade du honom? Var är han? Min hjärna börjar jobba. Hur långt tid har jag på mig?

– Vid Fridhemsplan. Han tog bussen över Västerbron. Du hinner inte ut.

– Tack, viskar jag.

Rusar ut i hallen. Kastar in skor och jacka i köket. De får inte synas när han öppnar brevlådan. Släcker överallt. Stänger av musiken. Sänker volymen på telefonsvararen.

Drar täcket över kroppen. Gör mig så där platt så det inte syns att det ligger någon där. Lyssnar efter ljud i porten. Hur kunde det bli så här?

Jag står mitt i den lilla lokalen. I högtalarna hörs Stones. Cigarettröken blandas med en sötare doft. Tänder en cigg och kollar av folket. Känner ingen. Minns inte hur jag kom dit. Vi åkte nog taxi.

Så ser jag honom. Hans rygg är böjd över bordet. Huvudet vilar mot händerna. Han är den ända jag ser med rakat huvud. Så dyker en annan upp. Knuffar till honom. De kommer på fötter och dansar lite. Jag samlar mod.

Han ramlar in bland några stolar. Ser att vakterna har koll. Han somnar igen. Jag samlar mod. Tänder en cigg och går fram. Knuffar till honom.

– Öh, vet du var Jonas är?

Han lyfter lite på huvudet. Synar mig. Flinar.

– Vad vill du den fjanten?

– Det ska du skita i! Vet du var han är?

– Nä, men du kan få köpa en öl åt mig. Han ler och plirar med ögonen. Ser att han gillar vad han ser. Jag vänder mig om för att gå. Känner hans blickar.

Kön är lång och han hinner somna igen. Vakterna kommer och på väg ut skriker han.

– Vad heter du? Jag försöker övertala vakten att han ska få stanna. Men det är meningslöst. Säger mitt namn medans han bärs ut.

Jag får min öl. Inte redo att gå hem än.

Så står han bara där. Ler med hela kroppen. Studsar lätt på plats. Knixar med axlarn. De där små rörelserna. Jag känner hur hela kroppen suger tag i mig. Det börjar i benen och sprider sig i hela kroppen. Hjärnan blir lycklig.

– Hej! Jag övertalade vakten att få fem minuter att hämta dig. Får jag slagga hos dig?

– Bara sova då!, säger jag kaxigt. Jag håller på att spricka. Han vill ha mig! Han!

– Vänta! Jag ska bara hämta brorsan. Han försvinner i vimlet och dyker snart upp med killen jag såg tidigare.

Vi går in mot stan. Över bron till söder. Brorsan drar hem till sig. Vi hamnar på en madrass i mitt kök. Det är dealen med min inneboende. Har vi sällskap sover vi i köket.

Där, på en madrass i mitt kök. Medans solens strålar stiger sover inte vi. Han älskar hela min kropp. Vi kan inte sova.

Från tunnelbanan i Hornstull ringer han från automaten.

– Ville bara höra din röst. Saknar dig redan. Ses vi ikväll?
25 år senare ringer telefonen. Jag ser att det är han. Det står G Privat på displayen.

– Misstänker att du vill veta. Jonas är död.

Lilla jag

Posted on av piggyliza

Jag svävar som i en bubbla, jag svävar över marken. Jag hör allt alla säger men att titta ut ur bubblan gör allt lite luddigt. Alla tankar är tröga och jag har hört vad mamma sagt men det är som om bubblan glider iväg med mig.
Förbi alla husvagnar och tält. Ser familjer göra sig i ordning för kvällen. Bubblan får fart av vinden. Jag lyfter och med en fart jag inte kan stoppa. Bubblan landar där vid staketet vid gungorna.
Några större barn hänger i kedjorna till gummidäcken.

– Ska du inte gå och lägga dig, snorunge!

Orden landar i mitt redan dåliga samvete, om nu en liten femåring kan ha ett dåligt samvete. Känner mig sårad. Jag vet ju att de inte har tid med mig. Vi har ju precis kommit hit och allt ska fixas innan någon hinner fånga in mig och få mig i säng. Vanligtvis somnar jag i närheten av de vuxna, i någon stol under en filt.
Borsta tänderna är det ingen som gör på mig. Ingen orkar ta fajten.

Så blir det inte den här kvällen. Jag glider vidare i min bubbla. Och så är jag borta och mörkret tätnar snabbt.
Hör rösterna som ropar. De skriker mitt namn. Det kommer från flera håll.
Bubblan finns där och håller om mig. Går där i min egna lilla värld. Känner doften från gräset, hör röster komma från husvagnar och tält. Pillar på ett grässtrå.
En hund skäller. Sparkar på en sten. Tittar bort mot badplatsen och sjön. Det börjar bli kallt. Kylan tar sig genom bubblan och jag känner att nu, nu är jag redo att lyssna.
Var är de? Varifrån kommer ljuden som ropar mitt namn?
Så känner jag händerna om mina armar. Så slutar jag lyssna. Vet ju att jag inte får gå så långt bort. Men jag är snart i min mammas varma famn.

Syrran är bara arg.