Vi möts mellan de vita stenmurarna på gården. Hon kommer från porten en bit längre bort och jag från gungorna. Vi ser varandra. Hon går ned på huk och tar mig i sin famn. Kramar så hårt. Länge. Hon andas i min nacke. Musklerna spänner sig. Hon släpper inte taget.
Och så hör jag. Hon gråter. Jag blir förvirrad och rädd.

– Gjorde jag dig illa? Förlåt!

Hon släpper mig lite. Torkar tårarna.

– Nej, det är bara det att pappa dog i morse. Pappa somnade in i morse. Jag satt hos honom. Han kommer alltid att finnas hos oss.

Jag står där. Skrapar med foten i asfalten.
– Är pappa död nu?
Jag ser bilderna framför mig. Pappa liggandes i sjukhussängen. Hur vi besökte honom ibland. Han bjöd alltid på Twist. Sparade lakritsen till mig och den som var som Japp. Mamma sparade alltid de fina guldpapperna i ett skåp i köket. Det var länge sedan. När hon levde. Saknade mamma. Ett halvår är lång tid i ett barns liv.

Syrran hade bråttom, skulle med tåget. Jag står ensam kvar. De vita murarna känns högre. Barnen i sandlådan känns långt borta. Bubblan är tillbaka. Jag måste berätta för Mannen och hon, hon som jag senare kom att kalla mamma.
Jag skuttar till. Lite som för att få fart på bubblan. Vet att jag inte får hoppa över muren. Skrapar skorna mot stenarna som muren är putsad med. Tar mig genom buskarna och kommer ut framför min port.
Sätter handen mot glaset bredvid dörren. Hjälper till med foten och får upp den tunga porten. Kämpar med hissdörren.
Trycker på knappen. Den är svart och siffran fem står i vitt. Ser våningsplanen passera genom fönstret i dörren.
Får inte stå för nära dörren. Kan det inte gå snabbare? Jag har ju något jag vill berätta.
Vill komma in i den trygga lägenheten. Känna värmen. Inte den värmen som är ute i solen utan den värmen jag saknar så. Mammas kramvärme. Min mamma.

Trycker upp hissdörren. Andra dörren efter hissdörren. Ringer på klockan.
Hon öppnar dörren. Mannen står lite längre in i hallen.

– Pappa är död.

– Jaha, du vet? Vi hörde det nyss.

– Träffade storasyster på gården. Hon var där. Hon är ledsen. Jag med, skulle jag vilja säga men känner mig förvirrad. De gråter inte. De är inte ledsna. De verkar upptagna med något annat och jag står där i hallen.
Pappa kommer alltid vara med oss. Så sa hon. Är han med mig nu? Är han här?

Tittar ned på mina skor.