När jag på film ser två kvinnor. Den ena matar den andra. Den ena äldre än den andra. Blicken och värmen i ögonen säger ord om kärlek. Delar minnen om det som varit. Ord om undran.
Hur de tar varandras händer. Den ena slår bort blicken. Tittar ut mot rummet. Ljuset silas genom persiennen. Luften är tung.

Jag försöker känna den känslan. Tappar tråden. Hela tiden.

Om jag en dag får uppleva det, vet jag att det är jag som ligger där. Den dagen är jag lycklig.

Först då kan jag känna den känslan.

Jag kommer aldrig att förstå vad du går igenom, mitt barn.

Men jag kommer att vara lycklig att jag fått vara en del av ditt liv.