Minnet av en bror

Ljuden från undervåningen hörs tydligt. Skrapet från galgar som flyttas på klädhängaren, kläder tas av, hälsningar och kramar. Dunsarna i trappar kommer närmare. Rummet blir mörkt när gestalten fyller upp hela dörröppningen. Sneglar under lugg på personen som står där. Han är stor, lång och hans nötbruna ögon tittar på mig.
Blicken är tom men innanför virvlar tankar. Han arbetar hårt för att få allt på plats.
Med ens blir blicken klar och han skiner upp i ett leende. Med mörk släpig röst formar han varje ord stötvis.
– Hej Stina!
Jag fortsätter att blänga under lugg. Någon tränger sig förbi personen i dörröppningen och utbrister med glad stämma.
– Vet du vem det här är, Stina?
Lyfter blicken och förstår att jag måste svara men vill inte. Skakar bara på huvudet och fortsätter plocka med mina leksaker på golvet.
– Det är din bror, din storebror Calle. Ska du inte säga hej?
Det är mer en uppmaning än en fråga. Min blick blir kvar på leksakerna. Det ger mig tid att tänka. Vrider lite på huvudet så jag kan snegla på honom. Ja, han är stor. Jättestor. Han står där och säger inget mer. Trampar lätt fram och tillbaka på tröskeln, rörelserna är stappliga och han ger till slut upp och vänder om och går.
Ser ryggen på honom när han går längre in i hallen, bort till de andra rummen. Huset fylls med människor, människor som skrattar och pratar.

Calle har alltid haft en central plats hos oss syskon, han har genom alla år fått vara med. Även när han hamnade i rullstol ordnade vi att han fick vara med om än för bara några timmar. Den kärleken och omtanken har visat mig genom livet att alla människor har samma värde och ska behandlas med respekt och omtanke.

Samtidigt gav han oss oförglömliga minnen som när han en jul la halva kalkonen på sin tallrik eller när han kastade sig över hela bordet för att få tag i ketchupen. Men mest av allt var han nog vår minnesbank när det gäller telefonnummer och allas födelsedagar.
Att han kunde memorera alla spelare i Norrköpings fotbollslag var jag nog mer imponerad av än behövd av. Oron fanns ju där också, som när han hade fått fingret avbrutet av sin flickvän. Han lugnade oss med att det var ju inte så konstigt för han hade slagit sönder hennes stereo. Klart hon blev arg. Men vi kunde nog inte annat än le när vi fick svar på frågan varför han slog sönder stereon.
– Jag fick inte en kaka av henne.

Ja, det var och fortfarande är vår kära bror. Min stora storebror. Du fick som du ville och somnade hastigt in på juldagens morgon.
Nu är din vila för alltid och du kommer att få bo bredvid din mor, mormor och morfar.
Till ditt minne äter vi jungfrubröst och läser någon av alla de dikter du skrev under en period i ditt liv.

Vila i frid ❤

 

Hon var först

Bilens instrumentpanel lös emot mig. Taxametern starkast. Gatlyktornas sken blänkte i glaset. Han var inte så bra på svenska, han som körde. Kan inte släppa blicken från mittpanelen. Minns det som idag. Det tog en stund, lät musiken nå mitt innersta innan jag reagerade på de klassiska tonerna som kom ur hörtalarna. Stirrade på radion. Underlig musik att spela fram på småtimmarna.

– Har du ingen annan kanal?

– Nej. Någon dött. Alla spela lika.
Han bytte kanal. Den klassiska musiken ljöd ut i bilen.
-Va, har någon dött? Vem? Tänkte att nu har alla radiostationer blivit galna. Kan ju inte sabba en utekväll med att spela klassiskt. Vem bryr sig?

– Någon viktig.
Han är inte riktigt säker. Om han är död eller bara skjuten. Men han är nog död.

Jag inser att det är nog viktigt. Ber honom byta kanal igen. Hittar en nyhetsrapportering.

Gatans ljus glittrar in i bilen. Från ena sekunden till den andra är jag helt vaken. Nykter. Rött slår om till grönt.
Det här är stort. Måste hem. Måste ringa Sparris. Han är nog hemma före mig.

Sitter på golvet. Slår numret. Han hade också hört på radion. Han är död. Han skulle ringa sin mamma i Paris.
Tittar på armen där klockan sitter. Räknar. Kan jag ringa? Väntar en timme.

Lyfter luren. Slår alla siffrorna. Noll. Noll, Åtta. Åtta. Noll… Hör hur växlarna kopplar. Ända till andra sidan jorden.
Signalerna går fram. Många.
I mitt inre kan jag se henne. Hur hon vaknar. Letar efter morgonrocken. Nyvaken och med hastiga steg tar sig ut ur sovrummet längst bort i huset. Ljudet av palmerna utanför var tydliga i  loungen som hon var tvungen att passera för att komma in i det stora vardagsrummet. Passerar matbordet. Surret från luftkonditioneringen. Går över den tjocka mattan. Sträcker sig efter telefonluren.

– Aahh… Hör att hon inte vaknat än.
– Han är död. Palme. Skjuten.
Känner henne så väl att jag vet vilka bilder hon får fram. Nu försöker syrran skämta med mig, eller mest med C, tänker hon. Vårt ständiga ordkrig om vem som var bäst. De eller moderaterna. Hon tycker inte det var ett roligt skämt. Syrran kan inte skämta om sådant? Hennes tankar snurrar medan hon försöker vakna och ta in det hon hör.
– Är du sann? Du, man skämtar inte om sånt! Hörde att hon ville tro mig för jag lät så chockad.
Jag intygar att de bara spelar klassiskt och det hände bara ett stenkast från restaurangen Sparris och jag satt på.
Det skulle jag inte sagt.
– Är du full? Klart du är! Du fyller ju idag.
– Nä jag är nykter. Ring ambassadören och fråga!, nästan skriker jag.
– Inte kan jag ringa och fråga ambassadören om hon har hört att Olof Palme är död. Fattar du väl! Jag skulle anses helt tokig om jag gör det.
– Jag hittar inte på. Hållit mig vaken en timme bara för att ringa. Tyckte ju att du borde få veta. Jag var ju nästan där.

Jag ger upp. Hon beslutar att vänta. Inte kan man ringa ambassadören och påstå att Olof Palme är död.Det går bara inte.

Några timmar senare den 1 mars 1986 kallade ambassadören i Dhaka, Bangladesh till ett möte med sin personal.

En världsnyhet.

I veckan är en annan mans död en världsnyhet. Världen behöver fler människor som dem. Fler som står upp för rättvisan och alla människors lika värde. Fler som hellre ser kärlek än hat.
Vila i frid!

Pappa

Vi möts mellan de vita stenmurarna på gården. Hon kommer från porten en bit längre bort och jag från gungorna. Vi ser varandra. Hon går ned på huk och tar mig i sin famn. Kramar så hårt. Länge. Hon andas i min nacke. Musklerna spänner sig. Hon släpper inte taget.
Och så hör jag. Hon gråter. Jag blir förvirrad och rädd.

– Gjorde jag dig illa? Förlåt!

Hon släpper mig lite. Torkar tårarna.

– Nej, det är bara det att pappa dog i morse. Pappa somnade in i morse. Jag satt hos honom. Han kommer alltid att finnas hos oss.

Jag står där. Skrapar med foten i asfalten.
– Är pappa död nu?
Jag ser bilderna framför mig. Pappa liggandes i sjukhussängen. Hur vi besökte honom ibland. Han bjöd alltid på Twist. Sparade lakritsen till mig och den som var som Japp. Mamma sparade alltid de fina guldpapperna i ett skåp i köket. Det var länge sedan. När hon levde. Saknade mamma. Ett halvår är lång tid i ett barns liv.

Syrran hade bråttom, skulle med tåget. Jag står ensam kvar. De vita murarna känns högre. Barnen i sandlådan känns långt borta. Bubblan är tillbaka. Jag måste berätta för Mannen och hon, hon som jag senare kom att kalla mamma.
Jag skuttar till. Lite som för att få fart på bubblan. Vet att jag inte får hoppa över muren. Skrapar skorna mot stenarna som muren är putsad med. Tar mig genom buskarna och kommer ut framför min port.
Sätter handen mot glaset bredvid dörren. Hjälper till med foten och får upp den tunga porten. Kämpar med hissdörren.
Trycker på knappen. Den är svart och siffran fem står i vitt. Ser våningsplanen passera genom fönstret i dörren.
Får inte stå för nära dörren. Kan det inte gå snabbare? Jag har ju något jag vill berätta.
Vill komma in i den trygga lägenheten. Känna värmen. Inte den värmen som är ute i solen utan den värmen jag saknar så. Mammas kramvärme. Min mamma.

Trycker upp hissdörren. Andra dörren efter hissdörren. Ringer på klockan.
Hon öppnar dörren. Mannen står lite längre in i hallen.

– Pappa är död.

– Jaha, du vet? Vi hörde det nyss.

– Träffade storasyster på gården. Hon var där. Hon är ledsen. Jag med, skulle jag vilja säga men känner mig förvirrad. De gråter inte. De är inte ledsna. De verkar upptagna med något annat och jag står där i hallen.
Pappa kommer alltid vara med oss. Så sa hon. Är han med mig nu? Är han här?

Tittar ned på mina skor.

Kan inte känna känslan

När jag på film ser två kvinnor. Den ena matar den andra. Den ena äldre än den andra. Blicken och värmen i ögonen säger ord om kärlek. Delar minnen om det som varit. Ord om undran.
Hur de tar varandras händer. Den ena slår bort blicken. Tittar ut mot rummet. Ljuset silas genom persiennen. Luften är tung.

Jag försöker känna den känslan. Tappar tråden. Hela tiden.

Om jag en dag får uppleva det, vet jag att det är jag som ligger där. Den dagen är jag lycklig.

Först då kan jag känna den känslan.

Jag kommer aldrig att förstå vad du går igenom, mitt barn.

Men jag kommer att vara lycklig att jag fått vara en del av ditt liv.

Du måste vara stark nu.

Från kökssoffan ser jag hennes ryggtavla. Tonläget har jag hört nu så länge. De viskande rösterna när jag ligger i min säng om kvällarna. Hur de tystnar när jag kommer för nära.
Jag hör henne fråga. -När? Hon lyssnar. Säger inget mer. Hör hennes viskningar. Ser hur hon lyfter handen och torkar något ur ögat.
Hon lägger på luren. Stirrar in i väggen. Samlar sig och vänder sig mot mig.

Jag reser mig ur soffan och hon knäböjer framför mig. Hon tar mina händer. Samlar sig.

-Du måste vara stark nu Stina. Hör inte mer. Förstår inte orden.

Somna in. Död. Hon älskar dig så. För alltid. Sitter på ett moln och tittar ned på dig. Alltid.

– Du måste vara  stark nu Stina.

Kvinnan var godhjärtad som en sagofe. Hon köpte mig en pojkdocka, en svart som jag döpte till Pelle. Saknade honom så. Min bror.
Fick följa med till hennes arbetsplats där hon städade. Där viskades det också. Minns blickarna från människor vi mötte.
I städförrådet lärde hon mig ”Tripp trapp trull”. En ramsa som vi gjorde om slutet på. Vi skrattade.
Hon bakade bullar som hennes stora son kom hem och åt upp. Hur många bullar får plats i en mage?
Vi åkte skridskor på ån. Hunden Isa.
Minnen utan början. Utan slut.

Jag minns att någon kom och hämtade mig.