Du måste vara stark nu.

Från kökssoffan ser jag hennes ryggtavla. Tonläget har jag hört nu så länge. De viskande rösterna när jag ligger i min säng om kvällarna. Hur de tystnar när jag kommer för nära.
Jag hör henne fråga. -När? Hon lyssnar. Säger inget mer. Hör hennes viskningar. Ser hur hon lyfter handen och torkar något ur ögat.
Hon lägger på luren. Stirrar in i väggen. Samlar sig och vänder sig mot mig.

Jag reser mig ur soffan och hon knäböjer framför mig. Hon tar mina händer. Samlar sig.

-Du måste vara stark nu Stina. Hör inte mer. Förstår inte orden.

Somna in. Död. Hon älskar dig så. För alltid. Sitter på ett moln och tittar ned på dig. Alltid.

– Du måste vara  stark nu Stina.

Kvinnan var godhjärtad som en sagofe. Hon köpte mig en pojkdocka, en svart som jag döpte till Pelle. Saknade honom så. Min bror.
Fick följa med till hennes arbetsplats där hon städade. Där viskades det också. Minns blickarna från människor vi mötte.
I städförrådet lärde hon mig ”Tripp trapp trull”. En ramsa som vi gjorde om slutet på. Vi skrattade.
Hon bakade bullar som hennes stora son kom hem och åt upp. Hur många bullar får plats i en mage?
Vi åkte skridskor på ån. Hunden Isa.
Minnen utan början. Utan slut.

Jag minns att någon kom och hämtade mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s