Okej, nu ska jag försöka sammanfatta varför jag gick i taket igår.
Den enkla förklaringen är att jag inte ätit lunch.

Den långa förklaringen kommer här.

Den 7 mars skrev mina armeniska vänner på att de tackade jag till lägenheten i Almunge. Med inflyttning den 4 april. Okej med det.

Den 22 mars bokade vi tid med samordnaren att anlända Uppsala kl 11 den 4 april. Viss info om att vi eventuellt behövde åka till ett ställe till innan vi vände kosan mot Almunge. Okej med det.

Vi kontaktar då arbetsförmedlingen i Bollnäs. Hon lovar att återkomma med svar på våra frågor. Okej med det.

Under förra veckan hör vi inget! Vem ansvarar för att informera om flytten? Vem ansvarar för att flytten blir av? Hur ska flytten gå till?
Rätt väsentliga frågor tycker vi. Okej med det.

Vi börjar jaga folk, och får till slut tag i en vettig person i fredags.
En M på Migrationsverket i Söderhamn.

Jag förklarar läget. Jag är beredd att hyra släp och köra familjen till Uppsala och Almunge under måndagen.

Han ber om ursäkt. De har inte hunnit haft ett flyttsamtal med familjen där de går igenom just dessa saker. Okej med det.
Vi löser det med att M betalar ut 1424 kr motsvarande 50 mil och ett släp till familjens konto.
Pengarna finns på kontot efter kl 14 på tisdag. På onsdag stängs kortet eftersom det nu är kommunen i Uppsala som ska ansvara för ekonomin. Okej med det.

Samtidigt ringer en tant från Migrationsverket ( okej att jag kallar tjuriga damer för tant…) till mamman. Mamman hänvisar till mig.

När hon når mig talar jag om att allt är löst. M har lagt en betalningsorder på 1424 kr. Detta utspelar sig då.
– Hm, hur har han räknat då? Det är hundra kronor mindre än du skulle fått av mig.
– Jaha, hur kan det komma sig?
– Vad har han betalat för?
– 50 mil och…
Här avbryts jag.
– 50 mil! Det är ju alldeles för mycket!
– Ja men jag ska ju ta mig tillbaka också.
– Vi betalar aldrig för returresa.
– Ja men nu är det så att jag vill komma hem också. Hur ska jag annars få hem släpet?
– Ja, jag ser här att han har betalat ut 499 kr för ett släp. Vad är det för släp? Det var billigt!
-Ja du, det var ett vanligt släp på Statoil.
-Jaha! Ja, då så! Jaha (igen)! Ja, vi säger väl så då. Vi betalar bara för enkelresa och ett ”one-way” släp och det här blir billigare. Och ja, vi får be om ursäkt att vi inte hunnit ha ett flyttsamtal. Pratade med mamman och hon var inte ens arg. Det skulle jag ha varit.

Hör hur hon ändrar tonläge och jag ser min chans.

-Du, de är bara så tacksamma att de får stanna i Sverige och att deras dotter överlever. Både de och jag vet mycket väl vilken situation ni sitter i och hur mycket arbete ni har att göra med alla som anlänt de senaste året. Om vi bara kan avlasta er med en familj så känns det fantastiskt att få hjälpa till. Vi löser detta.
Det blir bra så här. Vi är okej med det.

I söndags hämtade jag och min man släppet. Vi packade det fullt och körde hem till oss. Måndag morgon möts vi på skolgården och beger oss mot Uppsala.
Vi anländer i tid. Efter 40 minuter kommer familjen och samordnaren ut på gatan till mig, dottern och en vän familjen.
Vi börjar prata om skolan.
Det visar sig att det kan dröja. De ska vänta på ett brev och kallelse till ett möte. Sedan vänta igen för att hon ska få börja i skolan. Med andra ord kanske till hösten.
Här börjar jag ”lacka” ur. Känner att det är förjävligt att rycka upp ett barn med särskilda behov från skolan och inte ha klart skolgången på nästa ställe. Vi har skolplikt i Sverige men okej med det. Vi kan inte lösa det där mitt på gatan i ett industriområde.

Ställer in gps:en för att åka till ett nytt ställe för att hämta nycklar.
När de hämtat nycklarna så får vi besked att vi måste åka till ytterligare ett ställe för att hämta nycklar till förråd och tvättstuga.
Nja, men okej på det ändå.

Efter det tredje stället (kan ju nämna att jag är en jävel på att köra med släp i Uppsala!) beger vi oss ut mot Almunge.

Ett jättefint område, helt underbart. Skulle själv kunna tänka mig att bo där. Upprymda kliver vi ut och in i lägenheten. Vi möts att papp på golvet. På väggarna ser vi spackel som inte torkat och på golvet i vardagsrummet sitter en målare och målar lister. Lägenheten stinker målarfärg.

Där och då var livet inte okej längre!

Epilog.
Jag säger några väl valda ord. Avslutar med orden.
– Jag går ut och lugnar ned mig.
När jag sedan lugnat mig ute på den lilla lekplatsen kommer mamman fram. Vet ni vad hon säger?

-Nej, nej, inga problem. Vi vänner Södertälje. Vi bo där.

Jag imponeras gång på gång deras förmåga att acceptera situationen.
På torsdag eller fredag ska målaren vara klar. Då kan de flytta in.
Näst nästa lördag åker vi dit och äter armenisk mat.
Jag ser redan fram emot att få träffa dem igen.

Och, ja det är fritt att dela.