Mannen ropar på oss. Vi kommer, lillebror och jag. Jag har lärt mig sitta fint i soffan. Lägger händerna i knät. Lärt mig lyssna och titta på personen som talar. Lyssnar.

– Idag är en stor dag för alla barn i Sverige. Från och med idag får man inte slå barn för att de betett sig dumt. Ingen får slå er. Inte jag. Inte mamma. Inte fröken i skolan. Man får inte heller bete sig kränkande mot ett barn. Man får inte misshandla ett barn varken fysiskt eller psykiskt. Från och med idag är det lag på det.
Då får man ringa polisen.

Vi har tiotusen frågor. Vi ställer OM frågor. Vi ställer dem igen. Vi pratar i munnen på varandra. Vi försöker förstå alla ord.
Han lyssnar. Svarar. Svarar igen.

I samband med detta får jag en dikt av min syster. Den är tryckt på hårdare kartong. Är stort som en A4 med färgglada bokstäver. Sätter den på väggen.
Ofta satt jag där i mitt rum. Läste dikten. Försökte förstå innebörden. Försökte fokusera på det positiva. Det jag ville bli. Jag ville bli som hon. Försökte intala mig att när jag utsattes för det jobbiga och svåra i dikten försökte bara människor lära mig något.

Hade jag nu varit en präst med er läsare som min församling i kyrkan hade jag bett er lägga händerna i knät. Känna min kropp ligga på golvet i mitt rum. Läsa dikten. Förstå varje ord.

Året var 1979 och Sverige var först med att införa en Aga-lag. Fortfarande slår föräldrar sina barn i Sverige.
Har du berättat för dina barn om Aga-lagen?