Bilens instrumentpanel lös emot mig. Taxametern starkast. Gatlyktornas sken blänkte i glaset. Han var inte så bra på svenska, han som körde. Kan inte släppa blicken från mittpanelen. Minns det som idag. Det tog en stund, lät musiken nå mitt innersta innan jag reagerade på de klassiska tonerna som kom ur hörtalarna. Stirrade på radion. Underlig musik att spela fram på småtimmarna.

– Har du ingen annan kanal?

– Nej. Någon dött. Alla spela lika.
Han bytte kanal. Den klassiska musiken ljöd ut i bilen.
-Va, har någon dött? Vem? Tänkte att nu har alla radiostationer blivit galna. Kan ju inte sabba en utekväll med att spela klassiskt. Vem bryr sig?

– Någon viktig.
Han är inte riktigt säker. Om han är död eller bara skjuten. Men han är nog död.

Jag inser att det är nog viktigt. Ber honom byta kanal igen. Hittar en nyhetsrapportering.

Gatans ljus glittrar in i bilen. Från ena sekunden till den andra är jag helt vaken. Nykter. Rött slår om till grönt.
Det här är stort. Måste hem. Måste ringa Sparris. Han är nog hemma före mig.

Sitter på golvet. Slår numret. Han hade också hört på radion. Han är död. Han skulle ringa sin mamma i Paris.
Tittar på armen där klockan sitter. Räknar. Kan jag ringa? Väntar en timme.

Lyfter luren. Slår alla siffrorna. Noll. Noll, Åtta. Åtta. Noll… Hör hur växlarna kopplar. Ända till andra sidan jorden.
Signalerna går fram. Många.
I mitt inre kan jag se henne. Hur hon vaknar. Letar efter morgonrocken. Nyvaken och med hastiga steg tar sig ut ur sovrummet längst bort i huset. Ljudet av palmerna utanför var tydliga i  loungen som hon var tvungen att passera för att komma in i det stora vardagsrummet. Passerar matbordet. Surret från luftkonditioneringen. Går över den tjocka mattan. Sträcker sig efter telefonluren.

– Aahh… Hör att hon inte vaknat än.
– Han är död. Palme. Skjuten.
Känner henne så väl att jag vet vilka bilder hon får fram. Nu försöker syrran skämta med mig, eller mest med C, tänker hon. Vårt ständiga ordkrig om vem som var bäst. De eller moderaterna. Hon tycker inte det var ett roligt skämt. Syrran kan inte skämta om sådant? Hennes tankar snurrar medan hon försöker vakna och ta in det hon hör.
– Är du sann? Du, man skämtar inte om sånt! Hörde att hon ville tro mig för jag lät så chockad.
Jag intygar att de bara spelar klassiskt och det hände bara ett stenkast från restaurangen Sparris och jag satt på.
Det skulle jag inte sagt.
– Är du full? Klart du är! Du fyller ju idag.
– Nä jag är nykter. Ring ambassadören och fråga!, nästan skriker jag.
– Inte kan jag ringa och fråga ambassadören om hon har hört att Olof Palme är död. Fattar du väl! Jag skulle anses helt tokig om jag gör det.
– Jag hittar inte på. Hållit mig vaken en timme bara för att ringa. Tyckte ju att du borde få veta. Jag var ju nästan där.

Jag ger upp. Hon beslutar att vänta. Inte kan man ringa ambassadören och påstå att Olof Palme är död.Det går bara inte.

Några timmar senare den 1 mars 1986 kallade ambassadören i Dhaka, Bangladesh till ett möte med sin personal.

En världsnyhet.

I veckan är en annan mans död en världsnyhet. Världen behöver fler människor som dem. Fler som står upp för rättvisan och alla människors lika värde. Fler som hellre ser kärlek än hat.
Vila i frid!