Minnet av en bror

Ljuden från undervåningen hörs tydligt. Skrapet från galgar som flyttas på klädhängaren, kläder tas av, hälsningar och kramar. Dunsarna i trappar kommer närmare. Rummet blir mörkt när gestalten fyller upp hela dörröppningen. Sneglar under lugg på personen som står där. Han är stor, lång och hans nötbruna ögon tittar på mig.
Blicken är tom men innanför virvlar tankar. Han arbetar hårt för att få allt på plats.
Med ens blir blicken klar och han skiner upp i ett leende. Med mörk släpig röst formar han varje ord stötvis.
– Hej Stina!
Jag fortsätter att blänga under lugg. Någon tränger sig förbi personen i dörröppningen och utbrister med glad stämma.
– Vet du vem det här är, Stina?
Lyfter blicken och förstår att jag måste svara men vill inte. Skakar bara på huvudet och fortsätter plocka med mina leksaker på golvet.
– Det är din bror, din storebror Calle. Ska du inte säga hej?
Det är mer en uppmaning än en fråga. Min blick blir kvar på leksakerna. Det ger mig tid att tänka. Vrider lite på huvudet så jag kan snegla på honom. Ja, han är stor. Jättestor. Han står där och säger inget mer. Trampar lätt fram och tillbaka på tröskeln, rörelserna är stappliga och han ger till slut upp och vänder om och går.
Ser ryggen på honom när han går längre in i hallen, bort till de andra rummen. Huset fylls med människor, människor som skrattar och pratar.

Calle har alltid haft en central plats hos oss syskon, han har genom alla år fått vara med. Även när han hamnade i rullstol ordnade vi att han fick vara med om än för bara några timmar. Den kärleken och omtanken har visat mig genom livet att alla människor har samma värde och ska behandlas med respekt och omtanke.

Samtidigt gav han oss oförglömliga minnen som när han en jul la halva kalkonen på sin tallrik eller när han kastade sig över hela bordet för att få tag i ketchupen. Men mest av allt var han nog vår minnesbank när det gäller telefonnummer och allas födelsedagar.
Att han kunde memorera alla spelare i Norrköpings fotbollslag var jag nog mer imponerad av än behövd av. Oron fanns ju där också, som när han hade fått fingret avbrutet av sin flickvän. Han lugnade oss med att det var ju inte så konstigt för han hade slagit sönder hennes stereo. Klart hon blev arg. Men vi kunde nog inte annat än le när vi fick svar på frågan varför han slog sönder stereon.
– Jag fick inte en kaka av henne.

Ja, det var och fortfarande är vår kära bror. Min stora storebror. Du fick som du ville och somnade hastigt in på juldagens morgon.
Nu är din vila för alltid och du kommer att få bo bredvid din mor, mormor och morfar.
Till ditt minne äter vi jungfrubröst och läser någon av alla de dikter du skrev under en period i ditt liv.

Vila i frid ❤

 

Stenen

Väger stenen i handen. Den är liten och kantig. Gråspräcklig och blöta sandkorn har klibbat fast på den.
Borrar ned hälarna i sanden. Lyfter blicken. Spänner käkarna och stirrar på barnen som står framför mig. Ögonen svider och tårarna finns där bakom. Känner stenen i den knutna näven. Försöker läsa av situationen. Snorungar kan de vara själva. De fattar ändå inget.

Ett lågt staket omgärdar lekplatsen som ligger en bit från bebyggelsen. Tanken är väl att nya hus ska byggas runt omkring på åkrarna. Jag är på okänd mark, lite för långt bort från tryggheten på gatan.Ingen såg mig hemma. Trehjulingen svängde nedför backen och rullade på den ny asfalterade vägen ned mot lekplatsen.

De var redan där. De där snorungarna som inte fattar något.

– Vad gör du här! Det var ingen fråga. Det var en gränsdragning. Du är inte välkommen hit-gränsdragning.

Ensamheten och tomheten rev mig på insidan. Kylan från vinden trängde genom kläderna. Rysningen gick igen hela kroppen.
Bet ihop käkarna. Tog mig fram till gungan med bestämda steg. Gled upp på gummidäcket. Körde ned tån i sanden och tryckte ifrån. Gungan fick fart. Tittade bort mot husen som stod på kullen framför mig. De nybyggda husen tronade upp sig som en ringmur runt kullen. Vägen tillbaka till tryggheten var lång.

Barnen sneglade på varandra. Blängde på mig.

– Vad heter du? Hon stod på behörigt avstånd bakom gunghästen.

Klumpen i bröstet gjorde det hela så mycket svårare. Jag svarade. De vägde på svaret.
-Bor du här?, frågade hon med anklagande ton.

Pekar mot de nybyggda husen uppe på kullen.
– Jag bor där uppe, vi flyttade in igår. Mitt hus är gult.
Jag tänkte inte låta mig skrämmas. Jag var tuffare än så. Tankarna blixtrade genom huvudet. Med ett vigt hopp landade jag i sanden. Fötterna slog samtidigt ned i marken, parerade upp med armarna. Med en halv piruett snurrade jag runt, satte händerna i sidan.

-Jag kan äta sten.

De båda barnen hajade till. Luften stannade i sitt egna andetag. Deras ögonen vidgades, hakorna stelnade och de drog efter andan.
-Det kan vi också, svarade tjejen bakom gunghästen, samtidigt som hon spände ögonen i sin kompis. Nickande och med en viss rädsla i blicken gled kompisen ned från gungan hon satt på.

– Hur stora då? Hon antog utmaningen. Nu fanns det ingen återvändo. Lät söka av sanden framför mina fötter. Där, där låg en lagom stor sten. Inte större än en ärta. Plockade upp den och visa den med öppen handflata.

-Den här, sa jag med övertygelse i rösten. Mest för att överrösta den lilla rösten inne i mig som sa sluta.
-Den är är väl ingenting. Hon lät säker på sin sak. Få se då!

För handen mot munnen och känner stenen mot läpparna och låter den glida in i mellan tänderna. Väger den på tungan och lägger den långt bak, så där som jag alltid gör med köttbitarna mamma tvingar mig att svälja. Samlar saliv och med en bestämd sväljning försvinner stenen ned i magen. Jag gör det utan att röra en min. De ska inte se mig gråta.
Vill bara bli sedd.

Flickan bakom gunghästen går fram och tittar in i min öppna mun. Jag gapar stort.

-Nu är det din tur, säger jag med en bestämd röst.

Hon letar frenetiskt efter en sten i sanden. Plockar upp en lite större sten, den har röda och svarta fläckar. Rätt fin.Blänger på mig och kastar in den i munnen. Hennes kompis backar lite, vill inte bli sedd.

-Din tur, säger jag och pekar på henne. Du ska också!

Hon tittar sig rädd omkring, men ingen finns där som kan sätta stopp för vår lek. Ingen som räddar henne. Jag ler ett elakt leende. Vet att jag kommer att vinna. Svaga rädda barn klämde jag åt snabbare än ögat. Torterade dem med elaka nyp och farliga utmaningar.
Bäst att skrämmas än att bli skrämd.

Hennes kompis såg vad som var på väg att hända. Kliver in emellan oss och stirrar på mig med sträng blick. Jag blänger tillbaka.
-Hon ska också äta en. Jag vill att det ska ta slut men kan inte hejda mig.
-Stoppa upp en i näsan då! Ger henne ett försök att komma undan.

-Du först, säger tjejen som tidigare stått bakom gunghästen. Hon är ett halvt huvud längre än mig. Tittar ned på mig med händerna i sidan. Luggen hänger ned framför ögonen. I hennes ljusa hy syns svaga fräknar. Hon står så nära så jag kan räkna dem.

-Jävla snorunge! väser hon. Känner hennes andetag mot mitt ansikte.

Orden svider inom mig. Jag tar ett steg tillbaka. Hon står i vägen så jag kommer inte fram till den skrämda lilla tjejen. Ilskan över att bli lurad svider i ögonen. De ska inte få se mig gråta.

Backar bakåt. Plockar upp stenen som ligger närmast mina fötter. Väger den i handen. Den är liten och kantig. Gråspräcklig och sandkorn har klibbat fast på den.
Tårarna svider innanför ögonlocken. Tänker inte låta dem se mig gråta.

Vill ju bara bli sedd. Vill ju bara att känna trygghet och närhet. Vill ju att mamma och pappa ska finnas där och hålla om mig. Vill ju bara att de ska säga nej. Krama om mig och och hålla om mig. Vill känna deras andetag. Sitta i deras knä. Sova hos dem på natten. Vill inte somna själv i det stora rummet. Vill bara att mamma ska följa med mig ut. Cykla med mig, leka med mig. Busa med mig. Finnas där. Bara se mig.

Gnuggar bort den fastklibbade sanden. Lägger stenen mellan tummen och pekfingret. Lyfter armen och för handen med stenen mot näsan. Trycker till stenen med pekfingret.
Smärtan kommer omedelbart. De kantiga sidorna skär små sår längs hela näsborren.

Känner blodet rinna ned för läppen.

Det enda jag kan tänka på är min mammas skärrade ansikte när hon ser mig.

Minnet

”Hej! Är allt bra? Kram” står det i displayen.

Sneglar på mobilen och tar ett snabbt beslut. Stoppar snäckan i örat. Knappar mig fram till hennes nummer. Det tar ett tag. Hon ligger inte på favoriter. Hon borde ligga där.

– Hej, det är jag!

Hör att hon blir glad. Det var ett tag sist. Jag har beslutat mig för att berätta. Berätta om bloggen och att jag skriver. Måste berätta. Hon tar det bra. Hon gör det nu för tiden. Det är så skönt. Förklarar att jag skriver minnen. Så som jag minns dem och att alla människor kan läsa. Alla som vill. Berättar om nyhetsbrevet från tidningen Skriva.

Vi småpratar lite. Vill att hon ska veta att jag inte nämner några namn. Berättar att både hon och ”han” är med. Jag får okej på det. Hon gör mig glad. Jag mår gott att prata med henne. Så bestämmer jag mig för att berätta om inlägget om Jakan.

Berättar hur jag lagt upp historien om godiskiosken.

– Jag stal ju pengar när jag var liten. Minns du det?, säger jag.

– Jah, det minns jag och vi införde veckopeng efter det.

Jag blir alldeles varm och bubbligt glad. Vi har inte pratat om det här på fyrtio år och hon minns samma sak som jag.

– Ja, jag skev det också. Att vi gjorde det och att vi hade familjeråd och det var början på vår resa som familj.

– Ja, det var så.  Minns du den där långa flickan som du umgicks med. Hon som var hos den där dagmamman som rökte så. Vad hette hon?

– Stina, fyller jag i.

– Ja just ja! Hon var hos henne i alla fall. Hon flyttade sedan. Hon stal hon också.

Hon fick det att låta som det var hon som hade dåligt inflytande på mig och det jag gjort inte var så farligt. Det kändes bra. Vi mot omvärlden. Vi har hittat varandra. Till slut. Vi avslutar samtalet med att jag önskar att jag kunde vara där och dricka en kopp kaffe och bra sitta och prata.

– Ja det hade varit trevligt.
Men vi vet båda två att avståndet är för långt. Känns bra att sakna henne.

Det okända

Jag står där. Petar med mitt taniga finger på hans axel. Hör hans andetag. Känner det kalla golvet under mina fötter. Vill komma upp i sängen innan det okända under sängen tar mig. Jag är nära nu. Petar en till gång. Han vaknar. Vänder upp huvudet.

-Får jag sov hos dig?

Han mummlar något och flyttar på sig. Jag kryper snabbt ned under täcket. Hans breda stora rygg är som en mur. Hårstråna på ryggen nuddar min taniga kropp. Jag klamrar mig fast för att inte rulla över kanten.

Vägen genom lägenheten uppbådar allt mitt mod och kraft. Det är värre att ligga kvar. Rummet närmast ytterdörren. De kommer ju in till mig först. Hör hissen dunka och slå. Gnisslet från hissdörren öppnas och slå igen på de olika våningsplanen. Ljuset från vardagsrumsfönstret ger siluetter ute i hallen. Vad som ligger under min säng försöker jag inte tänka på.

Ligger platt i sängen. Rättar till täcket. Syns jag nu? Nu kan han komma. Han med yxan. Han ser mig nog inte.

Det är värre att ligga kvar. Tar sats. Reser mig. Spanar ut genom fönstret i mitt rum. Tar ett vigt hopp ned på golvet. Jag gör det borta vid fotändan. Haha, lura han som ligger under sängen.

Tassar ut i hallen. Heltäckningsmattan gör mina steg ljudlösa. Förbi lillebrors rum. De svarta fönstren döljer dem. De som när som helst kan sträcka in sina långa armar och slita ut mig. Intalar mig att det inte är sant. Du är på åttonde våningen, Stina. Ser hur de kan komma in och rycka ut mig. Ta mig bort i mörkret. Ut i det okända. Blundar och går vidare. De kommer inte i natt. Kliver ut i vardagsrummet. Det kan sitta någon i soffan. Drar snabbt efter andan. Inte den här gången heller. Nu, nu är det nära. Går förbi hennes säng. Rundar sänggavel.

Petar med mitt taniga finger.

-Får jag sova här?

Idag är jag trött. Inatt har jag haft två av mina barn i min säng.

Jakan

Jag kom på att jag måste få berätta om Jakan. Jakan, där jag växte upp. En förort till Stockholm. Pendeltåget avgick 18 och 48. Ja inte tolv minuter i sju varje kväll utan 18 över och 48 över hel. Varje timme.
Där bland alla höghus och gårdar växte jag upp. Ja, från sex års ålder då. Efter att mamma och pappa hade dött. Eller rättare sagt efter mammas död. Den 9 mars 1974 flyttar jag in hos mina fosterföräldrar. Så här i efterhand, långt senare, känner jag tacksamhet. Att just de tog hand om mig. Det var inte smärtfritt det ska gudarna veta men ett liv utan dem. Ja,du! Det törs jag inte drömma om.

Tillbaka till Jakan. En förort. Hus, gårdar, vänner och en bio. Skridskobana på vintern. Fotbollsplan på sommaren. Pulkabacke på vintern. A-lagarnas tillhåll på sommaren. Öde på vintern. Plaskdamm på sommaren. Och en godiskiosk.

Godiskiosken, ja du vet, en sån som har lucka. Inte en sån där liten man lyfter på själv och låter sleven sjuka ned i ett hav av godisbitar utan en lucka stor nog att krypa in i.
Men det fick man ju inte.

Man fick snällt stå utanför och hänga in.

– En sån. Och en sån. Nä, inte den! Den bredvid. Hur mycket har jag kvar?

Så fick han skaka på påsen. Räkna. Och så började det om.

– En sån. Och en sån. Nä, inte den.  Den där gröna. Åh, den där sura. Hur mycket har jag kvar?

En sådan godiskiosk.

Det gällde att ha koll. Om någon såg en. Sen skulle man se ut som att man inte skulle smita från gården. Du vet, hänga runt lite i hörnet vid husen som vätte ned mot bensinmacken och stora vägen. På en given signal försvann vi från jorden ytan. I alla fall jag försvann. Ja, det kändes som det.

In i buskarna. Glida ut efter husväggen och ut på parkeringen bakom huset. Snabb koll på bilarna som kom åkandes och så över till andra sidan. Förbi bensinmacken och runda hörnet. Framme!

Det var jag som gjorde det. Ingen annan vågade.

Tills jag åkte fast.

Finansieringen av mina godisinköp var inte helt lagliga. Den dåliga vanan att låta mynt av olika slag glida ned i mina fickor gjorde omgivningen till slut misstänksam. Den stora guldgruvan i skåpet ovanför diskbänken drog i mig. Varje gång skåpluckan öppnades var jag tvungen att försäkra mig att de låg kvar. Mynten. Sedlarna var för stora. Det var mynten jag ville åt. Trånade efter högen som låg precis innanför skåpdörren. Mitt högmod gick före tålamod och klokhet. Så blev jag ensam i köket. Dörren ut till hallen stängdes och genom glaset i den övre delen av dörren kunde jag se henne försvinna till sovrummet bredvid. Jag såg min chans.
Dunsen mina fötter skapade mot den nedre skåpdörren var oroväckande hög. Stannade mitt i rörelsen. Lyssnade. Drog mig upp på bänken. Handen lyfts mot skåpdörren. Känner hur kroppen någonstans där inne säger ”Gör det inte!”. Samtidigt känner jag smaken av allt godis som kunde köpas för mynten. Känner ruset i hela kroppen. Det tar över allt och skåpdörren öppnas med ett klick. Släpper handtaget och där ligger mynten. Stora. Tunga. Min lilla hand fylls av metallen.
Känner i hela kroppen att det är nog allt lite fel. Blundar och lyssnar inte. Ser godispåsen framför mig.
Dunsen i golvet när min kropp landar går ihop med skallret från glaset i köksdörren. Den lilla handen håller hårt i mynten. Kroppen skriker. ”-Nej, jag gjorde det inte!” Om jag inte tittar på henne så syns jag inte.
Men jag är fast. Med mynten i handen och skåpdörren öppen går det inte att komma undan.
Hör hur hon skäller men inom mig säger jag till mig själv. – Det är mina pengar. Vad gör det om jag tar dem. De har ju massa pengar kvar.”
Handen bänds upp och jag ser mynten. Hur de tas i från mig.
Jag vill åka hem till mamma och pappa. Jag vill ha en mammakram. Skriker.
– Jag vill inte bo här! Jag vill till min mamma!

Vi hade familjeråd. Veckopeng införs. Lördagsgodis införs. Vi påbörjade vår resa som en familj.
Smet fortfarande över vägen ibland. Ibland måste vilsna och ledsna barn få en godis.
Känna tillhörigheten i kompisgänget. Få en plats bland de som vågar.

Åkte fast varenda gång.

Förstod aldrig att det fanns fler ögon i höghusens fönster i det Jakan jag växte upp i.

Gittrande ljus

Lamporna glittrar mellan tallarna och de små husen. Månen lyser genom tunna moln. Skratt och musik hörs runt omkring.
Det doftar sand och fukt från gräset. Kvällen är ljum och pappa står vid den röda boden. Han är glad och skrattar. Inne i boden lyser lamporna starkt på alla de underbara gosedjuren. Finast är den stora röda nallen i rött och vitt.

Pappa skrattar åt mina stora ögon. Den vill jag ha.

– Kan jag få den pappa? Jag vill! Jag vill! Ja! Ja! Ja! Pappa tar fram plånboken och köper några lotter. Dricker ur flaskan.
Pappa försöker förklara. Jag lyssnar inte.

– Pappa! Jag vill ha! Jag vill bara ha den! Jag vill!
Pappa köper några lotter till. Han räcker över en liten nalle. Jag kastar den i sanden. Jag vill ha den där, säger jag och pekar. På den stora röda nallen.
Pappa ler, skakar på huvudet och plockar fram plånboken.
– Jaja, jag står här tills jag vinner den då. Pappa dricker ur flaskan. Skrattar och ler. Köper mer lotter.
Jag har tappat intresset. Bubblan är tillbaka. Dansar runt lite och sparkar i sanden. Mörkret kryper närmare.
Hör hur ungdomarna lite längre bort tjoar och skriker. Någon spelar på gitarr och alla sjunger med. Glöden på cigaretterna fladdrar i mörkret. De dansar. Jag dansar med.
Boden och pappa kommer längre bort.
Tallarna reser sig höga upp mot skyn. Månen lyser och gör skuggorna långa. Lutar man huvudet långt bakåt för att se trädkronan faller man bakåt.
Skrattar. Lyfter blicken och ser Pappa borta vid boden. Ljuset i boden gör en siluett av pappa och de andra som står vid luckan.
Måste fråga pappa. Springer. Snubblar i sanden. Reser mig. Springer och glider i sanden. Flämtande kommer jag fram till pappa. Rycker honom i armen.

– Pappa, pappa! Har du vunnit ännu? Pappa skrattar. Pratar med mannen i luckan. Lämnar över mer pengar.
Jag når nästan upp till kanten så jag kan titta in i boden. Mina små händer greppar kanten. Sätter fötterna på väggen.
Hasar mig upp och får upp armbågen på disken. Pappa lyfter upp mig. Jag lägger huvudet mot hans axel.
Han luktar öl och cigaretter. Pappa som gör allt för mig. Min pappa.

Känner tröttheten. Hasar ur pappas kram. Nere på marken hittar jag några pinnar. En sten. Bygger ett staket. Ett hus.
Tittar upp på pappa. Ser hur han lyfter armarna. Inte mot mig utan in mot boden.
Mannen inne i boden håller i den stora röda nallen med vit mage. Räcker över den till pappa. Jag reser mig ur sanden.
Springer fram och i min öppna famn räcker pappa över nallen.

Min nalle. Min pappa.

Pappa

Vi möts mellan de vita stenmurarna på gården. Hon kommer från porten en bit längre bort och jag från gungorna. Vi ser varandra. Hon går ned på huk och tar mig i sin famn. Kramar så hårt. Länge. Hon andas i min nacke. Musklerna spänner sig. Hon släpper inte taget.
Och så hör jag. Hon gråter. Jag blir förvirrad och rädd.

– Gjorde jag dig illa? Förlåt!

Hon släpper mig lite. Torkar tårarna.

– Nej, det är bara det att pappa dog i morse. Pappa somnade in i morse. Jag satt hos honom. Han kommer alltid att finnas hos oss.

Jag står där. Skrapar med foten i asfalten.
– Är pappa död nu?
Jag ser bilderna framför mig. Pappa liggandes i sjukhussängen. Hur vi besökte honom ibland. Han bjöd alltid på Twist. Sparade lakritsen till mig och den som var som Japp. Mamma sparade alltid de fina guldpapperna i ett skåp i köket. Det var länge sedan. När hon levde. Saknade mamma. Ett halvår är lång tid i ett barns liv.

Syrran hade bråttom, skulle med tåget. Jag står ensam kvar. De vita murarna känns högre. Barnen i sandlådan känns långt borta. Bubblan är tillbaka. Jag måste berätta för Mannen och hon, hon som jag senare kom att kalla mamma.
Jag skuttar till. Lite som för att få fart på bubblan. Vet att jag inte får hoppa över muren. Skrapar skorna mot stenarna som muren är putsad med. Tar mig genom buskarna och kommer ut framför min port.
Sätter handen mot glaset bredvid dörren. Hjälper till med foten och får upp den tunga porten. Kämpar med hissdörren.
Trycker på knappen. Den är svart och siffran fem står i vitt. Ser våningsplanen passera genom fönstret i dörren.
Får inte stå för nära dörren. Kan det inte gå snabbare? Jag har ju något jag vill berätta.
Vill komma in i den trygga lägenheten. Känna värmen. Inte den värmen som är ute i solen utan den värmen jag saknar så. Mammas kramvärme. Min mamma.

Trycker upp hissdörren. Andra dörren efter hissdörren. Ringer på klockan.
Hon öppnar dörren. Mannen står lite längre in i hallen.

– Pappa är död.

– Jaha, du vet? Vi hörde det nyss.

– Träffade storasyster på gården. Hon var där. Hon är ledsen. Jag med, skulle jag vilja säga men känner mig förvirrad. De gråter inte. De är inte ledsna. De verkar upptagna med något annat och jag står där i hallen.
Pappa kommer alltid vara med oss. Så sa hon. Är han med mig nu? Är han här?

Tittar ned på mina skor.

Hon

Älskar när hon berättar historier. Hur hon flugit cessnaplan över Sydamerika. Blivit rånad på en gata någonstans i Asien. Eller när hon jagar råttor på landet. Eller hur förolämpad hon blev för hon blev kallad fyrtioåringen på BB fast hon inte fyllt fyrtio. Eller hennes historia om hålet i halltaket hemma i lägenheten på Kungsholmen.

När jag var liten kom hon alltid hem med en docka från något av världens alla hörn. Jag har alla kvar.
Vi brevväxlade när vi inte sågs. Idag gör hon det med mina barn.

När hon sa, röker du hasch så sätter jag dig på första bästa plan hem, lyssnade jag. Testade det långt senare istället..

När jag var sexton ringde hon.

– Jag har insett att du inte kan handskas med pengar, sa hon. Jag kan inte lämna över alla pengar till dig när du fyller arton, fortsatte hon. Jag har tagit ett beslut att köpa dig en lägenhet.
Jag fann inga ord. Sög på orden. En egen lägenhet.

Ett steg närmare mitt eget löfte.

Det behövs bara en god fe i varje saga. Det behövs bara en som tror på dig!

Beslut

Huset känns tomt. Det fattas något. Trots att jag sitter i ett knä så saknas ljuden. Ljuden av människor som pratar. Rör sig. Känner skalet. Väggarna tunna som papp. Alla rör sig försiktigt. Det varma och självklara mittpunkten i huset. Köket. Är kallt och hårt. Tystnaden innan de talar. Talar med små bokstäver. Djupa suckar. Några är där fast ändå inte.
Inga möter blickar. Mina blickar.
Beslut måste tas.

Beslutet tas att jag inte ska vara med på begravningen.

Lilla jag

Jag svävar som i en bubbla, jag svävar över marken. Jag hör allt alla säger men att titta ut ur bubblan gör allt lite luddigt. Alla tankar är tröga och jag har hört vad mamma sagt men det är som om bubblan glider iväg med mig.
Förbi alla husvagnar och tält. Ser familjer göra sig i ordning för kvällen. Bubblan får fart av vinden. Jag lyfter och med en fart jag inte kan stoppa. Bubblan landar där vid staketet vid gungorna.
Några större barn hänger i kedjorna till gummidäcken.

– Ska du inte gå och lägga dig, snorunge!

Orden landar i mitt redan dåliga samvete, om nu en liten femåring kan ha ett dåligt samvete. Känner mig sårad. Jag vet ju att de inte har tid med mig. Vi har ju precis kommit hit och allt ska fixas innan någon hinner fånga in mig och få mig i säng. Vanligtvis somnar jag i närheten av de vuxna, i någon stol under en filt.
Borsta tänderna är det ingen som gör på mig. Ingen orkar ta fajten.

Så blir det inte den här kvällen. Jag glider vidare i min bubbla. Och så är jag borta och mörkret tätnar snabbt.
Hör rösterna som ropar. De skriker mitt namn. Det kommer från flera håll.
Bubblan finns där och håller om mig. Går där i min egna lilla värld. Känner doften från gräset, hör röster komma från husvagnar och tält. Pillar på ett grässtrå.
En hund skäller. Sparkar på en sten. Tittar bort mot badplatsen och sjön. Det börjar bli kallt. Kylan tar sig genom bubblan och jag känner att nu, nu är jag redo att lyssna.
Var är de? Varifrån kommer ljuden som ropar mitt namn?
Så känner jag händerna om mina armar. Så slutar jag lyssna. Vet ju att jag inte får gå så långt bort. Men jag är snart i min mammas varma famn.

Syrran är bara arg.