Jag svävar som i en bubbla, jag svävar över marken. Jag hör allt alla säger men att titta ut ur bubblan gör allt lite luddigt. Alla tankar är tröga och jag har hört vad mamma sagt men det är som om bubblan glider iväg med mig.
Förbi alla husvagnar och tält. Ser familjer göra sig i ordning för kvällen. Bubblan får fart av vinden. Jag lyfter och med en fart jag inte kan stoppa. Bubblan landar där vid staketet vid gungorna.
Några större barn hänger i kedjorna till gummidäcken.

– Ska du inte gå och lägga dig, snorunge!

Orden landar i mitt redan dåliga samvete, om nu en liten femåring kan ha ett dåligt samvete. Känner mig sårad. Jag vet ju att de inte har tid med mig. Vi har ju precis kommit hit och allt ska fixas innan någon hinner fånga in mig och få mig i säng. Vanligtvis somnar jag i närheten av de vuxna, i någon stol under en filt.
Borsta tänderna är det ingen som gör på mig. Ingen orkar ta fajten.

Så blir det inte den här kvällen. Jag glider vidare i min bubbla. Och så är jag borta och mörkret tätnar snabbt.
Hör rösterna som ropar. De skriker mitt namn. Det kommer från flera håll.
Bubblan finns där och håller om mig. Går där i min egna lilla värld. Känner doften från gräset, hör röster komma från husvagnar och tält. Pillar på ett grässtrå.
En hund skäller. Sparkar på en sten. Tittar bort mot badplatsen och sjön. Det börjar bli kallt. Kylan tar sig genom bubblan och jag känner att nu, nu är jag redo att lyssna.
Var är de? Varifrån kommer ljuden som ropar mitt namn?
Så känner jag händerna om mina armar. Så slutar jag lyssna. Vet ju att jag inte får gå så långt bort. Men jag är snart i min mammas varma famn.

Syrran är bara arg.