G

Telefonsignalen skär igenom luften. Jag stirrar på den. Vill inte lyfta upp den. Trampar fram och tillbaka, biter på tumnageln. Drar handen genom det tuperade håret.

Lägenheten känns liten. Två madrasser på golvet. Ett bord. En TV-bänk där telefon nu ligger och isket skriker efter mig. Den är modern. Beige, lite kantig och med knapparna på luren. Och med en enormt lång sladd. Med extrasladden kan jag stå ända borta vid köksbordet och prata.

Nånting säger mig att jag måste svara. Lyfter sakta luren. Säger inget.

– Va, fan tog det så lång tid?

Vaknar till. Sträcker på mig. Stefan? Vad vill han? Han ringer ju aldrig mig. Inser att jag måste lyssna.

– Fan, du måste släppa allt du har. Träffa G och han har bara gröt i skallen. Snacka bara om att han skulle döda dig. Det lät allvarligt den här gången.

Stefan pratar forcerat. Hör att han ärligt är rädd.

– Släck ned i lägenheten! Stäng av musiken! Gör inte ett ljud i från dig! Lova det!

– Var träffade du honom? Var är han? Min hjärna börjar jobba. Hur långt tid har jag på mig?

– Vid Fridhemsplan. Han tog bussen över Västerbron. Du hinner inte ut.

– Tack, viskar jag.

Rusar ut i hallen. Kastar in skor och jacka i köket. De får inte synas när han öppnar brevlådan. Släcker överallt. Stänger av musiken. Sänker volymen på telefonsvararen.

Drar täcket över kroppen. Gör mig så där platt så det inte syns att det ligger någon där. Lyssnar efter ljud i porten. Hur kunde det bli så här?

Jag står mitt i den lilla lokalen. I högtalarna hörs Stones. Cigarettröken blandas med en sötare doft. Tänder en cigg och kollar av folket. Känner ingen. Minns inte hur jag kom dit. Vi åkte nog taxi.

Så ser jag honom. Hans rygg är böjd över bordet. Huvudet vilar mot händerna. Han är den ända jag ser med rakat huvud. Så dyker en annan upp. Knuffar till honom. De kommer på fötter och dansar lite. Jag samlar mod.

Han ramlar in bland några stolar. Ser att vakterna har koll. Han somnar igen. Jag samlar mod. Tänder en cigg och går fram. Knuffar till honom.

– Öh, vet du var Jonas är?

Han lyfter lite på huvudet. Synar mig. Flinar.

– Vad vill du den fjanten?

– Det ska du skita i! Vet du var han är?

– Nä, men du kan få köpa en öl åt mig. Han ler och plirar med ögonen. Ser att han gillar vad han ser. Jag vänder mig om för att gå. Känner hans blickar.

Kön är lång och han hinner somna igen. Vakterna kommer och på väg ut skriker han.

– Vad heter du? Jag försöker övertala vakten att han ska få stanna. Men det är meningslöst. Säger mitt namn medans han bärs ut.

Jag får min öl. Inte redo att gå hem än.

Så står han bara där. Ler med hela kroppen. Studsar lätt på plats. Knixar med axlarn. De där små rörelserna. Jag känner hur hela kroppen suger tag i mig. Det börjar i benen och sprider sig i hela kroppen. Hjärnan blir lycklig.

– Hej! Jag övertalade vakten att få fem minuter att hämta dig. Får jag slagga hos dig?

– Bara sova då!, säger jag kaxigt. Jag håller på att spricka. Han vill ha mig! Han!

– Vänta! Jag ska bara hämta brorsan. Han försvinner i vimlet och dyker snart upp med killen jag såg tidigare.

Vi går in mot stan. Över bron till söder. Brorsan drar hem till sig. Vi hamnar på en madrass i mitt kök. Det är dealen med min inneboende. Har vi sällskap sover vi i köket.

Där, på en madrass i mitt kök. Medans solens strålar stiger sover inte vi. Han älskar hela min kropp. Vi kan inte sova.

Från tunnelbanan i Hornstull ringer han från automaten.

– Ville bara höra din röst. Saknar dig redan. Ses vi ikväll?
25 år senare ringer telefonen. Jag ser att det är han. Det står G Privat på displayen.

– Misstänker att du vill veta. Jonas är död.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s