Pappa

Vi möts mellan de vita stenmurarna på gården. Hon kommer från porten en bit längre bort och jag från gungorna. Vi ser varandra. Hon går ned på huk och tar mig i sin famn. Kramar så hårt. Länge. Hon andas i min nacke. Musklerna spänner sig. Hon släpper inte taget.
Och så hör jag. Hon gråter. Jag blir förvirrad och rädd.

– Gjorde jag dig illa? Förlåt!

Hon släpper mig lite. Torkar tårarna.

– Nej, det är bara det att pappa dog i morse. Pappa somnade in i morse. Jag satt hos honom. Han kommer alltid att finnas hos oss.

Jag står där. Skrapar med foten i asfalten.
– Är pappa död nu?
Jag ser bilderna framför mig. Pappa liggandes i sjukhussängen. Hur vi besökte honom ibland. Han bjöd alltid på Twist. Sparade lakritsen till mig och den som var som Japp. Mamma sparade alltid de fina guldpapperna i ett skåp i köket. Det var länge sedan. När hon levde. Saknade mamma. Ett halvår är lång tid i ett barns liv.

Syrran hade bråttom, skulle med tåget. Jag står ensam kvar. De vita murarna känns högre. Barnen i sandlådan känns långt borta. Bubblan är tillbaka. Jag måste berätta för Mannen och hon, hon som jag senare kom att kalla mamma.
Jag skuttar till. Lite som för att få fart på bubblan. Vet att jag inte får hoppa över muren. Skrapar skorna mot stenarna som muren är putsad med. Tar mig genom buskarna och kommer ut framför min port.
Sätter handen mot glaset bredvid dörren. Hjälper till med foten och får upp den tunga porten. Kämpar med hissdörren.
Trycker på knappen. Den är svart och siffran fem står i vitt. Ser våningsplanen passera genom fönstret i dörren.
Får inte stå för nära dörren. Kan det inte gå snabbare? Jag har ju något jag vill berätta.
Vill komma in i den trygga lägenheten. Känna värmen. Inte den värmen som är ute i solen utan den värmen jag saknar så. Mammas kramvärme. Min mamma.

Trycker upp hissdörren. Andra dörren efter hissdörren. Ringer på klockan.
Hon öppnar dörren. Mannen står lite längre in i hallen.

– Pappa är död.

– Jaha, du vet? Vi hörde det nyss.

– Träffade storasyster på gården. Hon var där. Hon är ledsen. Jag med, skulle jag vilja säga men känner mig förvirrad. De gråter inte. De är inte ledsna. De verkar upptagna med något annat och jag står där i hallen.
Pappa kommer alltid vara med oss. Så sa hon. Är han med mig nu? Är han här?

Tittar ned på mina skor.

Kommer ni ihåg Agalagen?

Mannen ropar på oss. Vi kommer, lillebror och jag. Jag har lärt mig sitta fint i soffan. Lägger händerna i knät. Lärt mig lyssna och titta på personen som talar. Lyssnar.

– Idag är en stor dag för alla barn i Sverige. Från och med idag får man inte slå barn för att de betett sig dumt. Ingen får slå er. Inte jag. Inte mamma. Inte fröken i skolan. Man får inte heller bete sig kränkande mot ett barn. Man får inte misshandla ett barn varken fysiskt eller psykiskt. Från och med idag är det lag på det.
Då får man ringa polisen.

Vi har tiotusen frågor. Vi ställer OM frågor. Vi ställer dem igen. Vi pratar i munnen på varandra. Vi försöker förstå alla ord.
Han lyssnar. Svarar. Svarar igen.

I samband med detta får jag en dikt av min syster. Den är tryckt på hårdare kartong. Är stort som en A4 med färgglada bokstäver. Sätter den på väggen.
Ofta satt jag där i mitt rum. Läste dikten. Försökte förstå innebörden. Försökte fokusera på det positiva. Det jag ville bli. Jag ville bli som hon. Försökte intala mig att när jag utsattes för det jobbiga och svåra i dikten försökte bara människor lära mig något.

Hade jag nu varit en präst med er läsare som min församling i kyrkan hade jag bett er lägga händerna i knät. Känna min kropp ligga på golvet i mitt rum. Läsa dikten. Förstå varje ord.

Featured image

Året var 1979 och Sverige var först med att införa en Aga-lag. Fortfarande slår föräldrar sina barn i Sverige.
Har du berättat för dina barn om Aga-lagen?

Det man lovar håller man.

Jag är sex år och står där i köket och hålet i bröstet är större än vanligt. Den lyckliga auran som kändes som beskyddande bomull är sedan länge borta. Kvar är bara det tunna skalet som säkert är min hud. Ögonen svider och jag spänner käken, så där som kommer att bli mitt kännetecken när jag blir trängd och tappar fotfästet. Underläppen åker ut och i profil är jag nog rätt söt.
Ögonen svider men jag kan inte gråta. Lyfter blicken och stirrar stint på mannen som står där. Minns inte varför han är så arg, varför har hytter med näven. Men jag minns orden.

– Så länge du bor under mitt tak är det jag som bestämmer.

– Då flyttar jag, här ska jag inte bo! Jag tar i från tårna. Hålet i bröstet är stort. Mycket stort. Så säger han meningen som blev mitt mantra.

– Jag har lovat din pappa att ta hand om dig och det kommer jag att göra. När du fyller arton år får du flytta till en egen lägenhet och bestämma över dig själv.

Jag minns att jag tystnar. Låter det han sagt sjunka in. Vill inte, kan inte. Förstå. Arton år, hur långt är det?

Vilsen, sårbar och lämnad. Där och då bestämmer jag mig. När jag fyller arton år ska jag ha en egen lägenhet att bo i. Där ingen ska få bestämma över mig. INGEN!

Så fel jag skulle få.