Jag är sex år och står där i köket och hålet i bröstet är större än vanligt. Den lyckliga auran som kändes som beskyddande bomull är sedan länge borta. Kvar är bara det tunna skalet som säkert är min hud. Ögonen svider och jag spänner käken, så där som kommer att bli mitt kännetecken när jag blir trängd och tappar fotfästet. Underläppen åker ut och i profil är jag nog rätt söt.
Ögonen svider men jag kan inte gråta. Lyfter blicken och stirrar stint på mannen som står där. Minns inte varför han är så arg, varför har hytter med näven. Men jag minns orden.

– Så länge du bor under mitt tak är det jag som bestämmer.

– Då flyttar jag, här ska jag inte bo! Jag tar i från tårna. Hålet i bröstet är stort. Mycket stort. Så säger han meningen som blev mitt mantra.

– Jag har lovat din pappa att ta hand om dig och det kommer jag att göra. När du fyller arton år får du flytta till en egen lägenhet och bestämma över dig själv.

Jag minns att jag tystnar. Låter det han sagt sjunka in. Vill inte, kan inte. Förstå. Arton år, hur långt är det?

Vilsen, sårbar och lämnad. Där och då bestämmer jag mig. När jag fyller arton år ska jag ha en egen lägenhet att bo i. Där ingen ska få bestämma över mig. INGEN!

Så fel jag skulle få.