Läser ett inlägg på FB, Larm-Söderhamn skriver om en olycka i en speciell korsning. Kommentarerna strömmar in. Alla är överens om att det är fel på korsningen. ALLA! Utom en som anser att det är SBR. Och jag håller med!

Hur kan det vara en korsnings fel att folk krockar? Har ni träffat dem också? De där människorna som aldrig har fel. Det är alltid någon annans fel. Eller en saks fel. En sak?
Om vi lär våra barn att tänka till, att ta ansvar, att vara rädda om sig själva och varandra. Då kan det inte vara en saks fel.
Eller?
Hur många av er har lyft upp ett barn och sagt ”Dumma golv”. Räck upp en hand!
Hur kan golvet vara dumt?

Satt på Eckerö-linjen här i somras. En pappa och en liten kille i sex sjuårsåldern går förbi.
De går bredvid varann. Lillkillen går rakt in i en stolpe. Jag hör honom högt säga – Dumma stolpe!
Hur kan stolpen vara dum?

Om pappan redan första gången hans pojke slagit sig på golvet tröstat honom. Blåst på det onda och tröstat, kramat om sitt barn. Inte letat skulden hos en sak, utan tröstat. Det hade räckt med det.
När barnet blivit äldre ställt frågan vad hände? Hade han säkert fått svaret. -Jag snubblade. Pappan kan trösta och blåsa.
Barnet skulle själv lära sig sina gränser och vad de kan och när en olycka är framme se sin del i olyckan.

Vad händer med den här killen när han går in i en relation och inte lärt sig sin del i vad som händer runt omkring honom.

När det alltid är en saks fel. Någon annans fel.