När tar svenskens tålamod slut?

Okej, nu ska jag försöka sammanfatta varför jag gick i taket igår.
Den enkla förklaringen är att jag inte ätit lunch.

Den långa förklaringen kommer här.

Den 7 mars skrev mina armeniska vänner på att de tackade jag till lägenheten i Almunge. Med inflyttning den 4 april. Okej med det.

Den 22 mars bokade vi tid med samordnaren att anlända Uppsala kl 11 den 4 april. Viss info om att vi eventuellt behövde åka till ett ställe till innan vi vände kosan mot Almunge. Okej med det.

Vi kontaktar då arbetsförmedlingen i Bollnäs. Hon lovar att återkomma med svar på våra frågor. Okej med det.

Under förra veckan hör vi inget! Vem ansvarar för att informera om flytten? Vem ansvarar för att flytten blir av? Hur ska flytten gå till?
Rätt väsentliga frågor tycker vi. Okej med det.

Vi börjar jaga folk, och får till slut tag i en vettig person i fredags.
En M på Migrationsverket i Söderhamn.

Jag förklarar läget. Jag är beredd att hyra släp och köra familjen till Uppsala och Almunge under måndagen.

Han ber om ursäkt. De har inte hunnit haft ett flyttsamtal med familjen där de går igenom just dessa saker. Okej med det.
Vi löser det med att M betalar ut 1424 kr motsvarande 50 mil och ett släp till familjens konto.
Pengarna finns på kontot efter kl 14 på tisdag. På onsdag stängs kortet eftersom det nu är kommunen i Uppsala som ska ansvara för ekonomin. Okej med det.

Samtidigt ringer en tant från Migrationsverket ( okej att jag kallar tjuriga damer för tant…) till mamman. Mamman hänvisar till mig.

När hon når mig talar jag om att allt är löst. M har lagt en betalningsorder på 1424 kr. Detta utspelar sig då.
– Hm, hur har han räknat då? Det är hundra kronor mindre än du skulle fått av mig.
– Jaha, hur kan det komma sig?
– Vad har han betalat för?
– 50 mil och…
Här avbryts jag.
– 50 mil! Det är ju alldeles för mycket!
– Ja men jag ska ju ta mig tillbaka också.
– Vi betalar aldrig för returresa.
– Ja men nu är det så att jag vill komma hem också. Hur ska jag annars få hem släpet?
– Ja, jag ser här att han har betalat ut 499 kr för ett släp. Vad är det för släp? Det var billigt!
-Ja du, det var ett vanligt släp på Statoil.
-Jaha! Ja, då så! Jaha (igen)! Ja, vi säger väl så då. Vi betalar bara för enkelresa och ett ”one-way” släp och det här blir billigare. Och ja, vi får be om ursäkt att vi inte hunnit ha ett flyttsamtal. Pratade med mamman och hon var inte ens arg. Det skulle jag ha varit.

Hör hur hon ändrar tonläge och jag ser min chans.

-Du, de är bara så tacksamma att de får stanna i Sverige och att deras dotter överlever. Både de och jag vet mycket väl vilken situation ni sitter i och hur mycket arbete ni har att göra med alla som anlänt de senaste året. Om vi bara kan avlasta er med en familj så känns det fantastiskt att få hjälpa till. Vi löser detta.
Det blir bra så här. Vi är okej med det.

I söndags hämtade jag och min man släppet. Vi packade det fullt och körde hem till oss. Måndag morgon möts vi på skolgården och beger oss mot Uppsala.
Vi anländer i tid. Efter 40 minuter kommer familjen och samordnaren ut på gatan till mig, dottern och en vän familjen.
Vi börjar prata om skolan.
Det visar sig att det kan dröja. De ska vänta på ett brev och kallelse till ett möte. Sedan vänta igen för att hon ska få börja i skolan. Med andra ord kanske till hösten.
Här börjar jag ”lacka” ur. Känner att det är förjävligt att rycka upp ett barn med särskilda behov från skolan och inte ha klart skolgången på nästa ställe. Vi har skolplikt i Sverige men okej med det. Vi kan inte lösa det där mitt på gatan i ett industriområde.

Ställer in gps:en för att åka till ett nytt ställe för att hämta nycklar.
När de hämtat nycklarna så får vi besked att vi måste åka till ytterligare ett ställe för att hämta nycklar till förråd och tvättstuga.
Nja, men okej på det ändå.

Efter det tredje stället (kan ju nämna att jag är en jävel på att köra med släp i Uppsala!) beger vi oss ut mot Almunge.

Ett jättefint område, helt underbart. Skulle själv kunna tänka mig att bo där. Upprymda kliver vi ut och in i lägenheten. Vi möts att papp på golvet. På väggarna ser vi spackel som inte torkat och på golvet i vardagsrummet sitter en målare och målar lister. Lägenheten stinker målarfärg.

Där och då var livet inte okej längre!

Epilog.
Jag säger några väl valda ord. Avslutar med orden.
– Jag går ut och lugnar ned mig.
När jag sedan lugnat mig ute på den lilla lekplatsen kommer mamman fram. Vet ni vad hon säger?

-Nej, nej, inga problem. Vi vänner Södertälje. Vi bo där.

Jag imponeras gång på gång deras förmåga att acceptera situationen.
På torsdag eller fredag ska målaren vara klar. Då kan de flytta in.
Näst nästa lördag åker vi dit och äter armenisk mat.
Jag ser redan fram emot att få träffa dem igen.

Och, ja det är fritt att dela.

Jakan

Jag kom på att jag måste få berätta om Jakan. Jakan, där jag växte upp. En förort till Stockholm. Pendeltåget avgick 18 och 48. Ja inte tolv minuter i sju varje kväll utan 18 över och 48 över hel. Varje timme.
Där bland alla höghus och gårdar växte jag upp. Ja, från sex års ålder då. Efter att mamma och pappa hade dött. Eller rättare sagt efter mammas död. Den 9 mars 1974 flyttar jag in hos mina fosterföräldrar. Så här i efterhand, långt senare, känner jag tacksamhet. Att just de tog hand om mig. Det var inte smärtfritt det ska gudarna veta men ett liv utan dem. Ja,du! Det törs jag inte drömma om.

Tillbaka till Jakan. En förort. Hus, gårdar, vänner och en bio. Skridskobana på vintern. Fotbollsplan på sommaren. Pulkabacke på vintern. A-lagarnas tillhåll på sommaren. Öde på vintern. Plaskdamm på sommaren. Och en godiskiosk.

Godiskiosken, ja du vet, en sån som har lucka. Inte en sån där liten man lyfter på själv och låter sleven sjuka ned i ett hav av godisbitar utan en lucka stor nog att krypa in i.
Men det fick man ju inte.

Man fick snällt stå utanför och hänga in.

– En sån. Och en sån. Nä, inte den! Den bredvid. Hur mycket har jag kvar?

Så fick han skaka på påsen. Räkna. Och så började det om.

– En sån. Och en sån. Nä, inte den.  Den där gröna. Åh, den där sura. Hur mycket har jag kvar?

En sådan godiskiosk.

Det gällde att ha koll. Om någon såg en. Sen skulle man se ut som att man inte skulle smita från gården. Du vet, hänga runt lite i hörnet vid husen som vätte ned mot bensinmacken och stora vägen. På en given signal försvann vi från jorden ytan. I alla fall jag försvann. Ja, det kändes som det.

In i buskarna. Glida ut efter husväggen och ut på parkeringen bakom huset. Snabb koll på bilarna som kom åkandes och så över till andra sidan. Förbi bensinmacken och runda hörnet. Framme!

Det var jag som gjorde det. Ingen annan vågade.

Tills jag åkte fast.

Finansieringen av mina godisinköp var inte helt lagliga. Den dåliga vanan att låta mynt av olika slag glida ned i mina fickor gjorde omgivningen till slut misstänksam. Den stora guldgruvan i skåpet ovanför diskbänken drog i mig. Varje gång skåpluckan öppnades var jag tvungen att försäkra mig att de låg kvar. Mynten. Sedlarna var för stora. Det var mynten jag ville åt. Trånade efter högen som låg precis innanför skåpdörren. Mitt högmod gick före tålamod och klokhet. Så blev jag ensam i köket. Dörren ut till hallen stängdes och genom glaset i den övre delen av dörren kunde jag se henne försvinna till sovrummet bredvid. Jag såg min chans.
Dunsen mina fötter skapade mot den nedre skåpdörren var oroväckande hög. Stannade mitt i rörelsen. Lyssnade. Drog mig upp på bänken. Handen lyfts mot skåpdörren. Känner hur kroppen någonstans där inne säger ”Gör det inte!”. Samtidigt känner jag smaken av allt godis som kunde köpas för mynten. Känner ruset i hela kroppen. Det tar över allt och skåpdörren öppnas med ett klick. Släpper handtaget och där ligger mynten. Stora. Tunga. Min lilla hand fylls av metallen.
Känner i hela kroppen att det är nog allt lite fel. Blundar och lyssnar inte. Ser godispåsen framför mig.
Dunsen i golvet när min kropp landar går ihop med skallret från glaset i köksdörren. Den lilla handen håller hårt i mynten. Kroppen skriker. ”-Nej, jag gjorde det inte!” Om jag inte tittar på henne så syns jag inte.
Men jag är fast. Med mynten i handen och skåpdörren öppen går det inte att komma undan.
Hör hur hon skäller men inom mig säger jag till mig själv. – Det är mina pengar. Vad gör det om jag tar dem. De har ju massa pengar kvar.”
Handen bänds upp och jag ser mynten. Hur de tas i från mig.
Jag vill åka hem till mamma och pappa. Jag vill ha en mammakram. Skriker.
– Jag vill inte bo här! Jag vill till min mamma!

Vi hade familjeråd. Veckopeng införs. Lördagsgodis införs. Vi påbörjade vår resa som en familj.
Smet fortfarande över vägen ibland. Ibland måste vilsna och ledsna barn få en godis.
Känna tillhörigheten i kompisgänget. Få en plats bland de som vågar.

Åkte fast varenda gång.

Förstod aldrig att det fanns fler ögon i höghusens fönster i det Jakan jag växte upp i.

Kommer ni ihåg Agalagen?

Mannen ropar på oss. Vi kommer, lillebror och jag. Jag har lärt mig sitta fint i soffan. Lägger händerna i knät. Lärt mig lyssna och titta på personen som talar. Lyssnar.

– Idag är en stor dag för alla barn i Sverige. Från och med idag får man inte slå barn för att de betett sig dumt. Ingen får slå er. Inte jag. Inte mamma. Inte fröken i skolan. Man får inte heller bete sig kränkande mot ett barn. Man får inte misshandla ett barn varken fysiskt eller psykiskt. Från och med idag är det lag på det.
Då får man ringa polisen.

Vi har tiotusen frågor. Vi ställer OM frågor. Vi ställer dem igen. Vi pratar i munnen på varandra. Vi försöker förstå alla ord.
Han lyssnar. Svarar. Svarar igen.

I samband med detta får jag en dikt av min syster. Den är tryckt på hårdare kartong. Är stort som en A4 med färgglada bokstäver. Sätter den på väggen.
Ofta satt jag där i mitt rum. Läste dikten. Försökte förstå innebörden. Försökte fokusera på det positiva. Det jag ville bli. Jag ville bli som hon. Försökte intala mig att när jag utsattes för det jobbiga och svåra i dikten försökte bara människor lära mig något.

Hade jag nu varit en präst med er läsare som min församling i kyrkan hade jag bett er lägga händerna i knät. Känna min kropp ligga på golvet i mitt rum. Läsa dikten. Förstå varje ord.

Featured image

Året var 1979 och Sverige var först med att införa en Aga-lag. Fortfarande slår föräldrar sina barn i Sverige.
Har du berättat för dina barn om Aga-lagen?

Jag kommer aldrig tycka synd om er!

Går det att bli så arg så det ryker ur öronen? Jag känner ilskan komma krypande. Kan man explodera på ICA?
Frustrationen och tröttheten kryper i kroppen.

– Kom hit!, skriker jag. Nä, jag kanske väser det. Lite högre än vad jag borde.

Flamsande och tramsande kommer de. Den ena ljus och den andra mörk. Du vet, de ser så där oförstående och orädda ut som bara en femåring och sjuåring kan se ut.

– Mähän, när vi är med mormor får vi.

– Ni ska ha klart för er att när ni är med mig så är det jag som bestämmer. När ni är med mormor eller farmor eller med pappa så är det de som bestämmer. När ni är med mig är det mina regler som gäller. Jag väser fram vad jag vill ha sagt.

Tjejerna lommar iväg. Jag har vunnit. För stunden. Har jag fått dem att förstå? Trots mina tjugofem år vet jag vad jag vill. Jag vet vart jag vill. De är mina när de är med mig. Jag ska skydda dem. Lära dem allt jag kan. Men de måste förstå vem som bestämmer.

Hemma trissar de upp varandra. Jag vet ju. De testar. Testar om jag står kvar. Det man lovar håller man.
Deras skyddande aura som känns som bomull är borta, om den någonsin funnits.

Jag vet det. Ilskan ligger under ytan. De måste fatta! Jag ställer upp dem mot garderobsdörren i hallen.

– En sak ska ni ha klart för er, jag hytter med pekfingret. Jag kommer aldrig tycka synd om er för att eran mamma är alkoholist. Aldrig! Ni ska veta vad som är rätt eller fel i alla fall. Begrips?

Den ena stirrar storögt på mig. Den andra slår ned blicken mot golvet. Vet inte om de fattar. Känner deras sorg. Känner deras vilsenhet.

Vi sitter på golvet. Pratar. Om sjukdomen. Om att jag inte är deras mamma men jag gör det mammor gör. Jag är inte deras mamma. Jag är deras Stina. Vi kramas.

Nu, snart tjugofem år senare vet jag att de fattade och de vet att jag lärt mig att det man lovar håller man.

Idag är jag mormor.

Sluta fördumma!

Läser ett inlägg på FB, Larm-Söderhamn skriver om en olycka i en speciell korsning. Kommentarerna strömmar in. Alla är överens om att det är fel på korsningen. ALLA! Utom en som anser att det är SBR. Och jag håller med!

Hur kan det vara en korsnings fel att folk krockar? Har ni träffat dem också? De där människorna som aldrig har fel. Det är alltid någon annans fel. Eller en saks fel. En sak?
Om vi lär våra barn att tänka till, att ta ansvar, att vara rädda om sig själva och varandra. Då kan det inte vara en saks fel.
Eller?
Hur många av er har lyft upp ett barn och sagt ”Dumma golv”. Räck upp en hand!
Hur kan golvet vara dumt?

Satt på Eckerö-linjen här i somras. En pappa och en liten kille i sex sjuårsåldern går förbi.
De går bredvid varann. Lillkillen går rakt in i en stolpe. Jag hör honom högt säga – Dumma stolpe!
Hur kan stolpen vara dum?

Om pappan redan första gången hans pojke slagit sig på golvet tröstat honom. Blåst på det onda och tröstat, kramat om sitt barn. Inte letat skulden hos en sak, utan tröstat. Det hade räckt med det.
När barnet blivit äldre ställt frågan vad hände? Hade han säkert fått svaret. -Jag snubblade. Pappan kan trösta och blåsa.
Barnet skulle själv lära sig sina gränser och vad de kan och när en olycka är framme se sin del i olyckan.

Vad händer med den här killen när han går in i en relation och inte lärt sig sin del i vad som händer runt omkring honom.

När det alltid är en saks fel. Någon annans fel.