#bo här

Hon

Posted on av piggyliza

Älskar när hon berättar historier. Hur hon flugit cessnaplan över Sydamerika. Blivit rånad på en gata någonstans i Asien. Eller när hon jagar råttor på landet. Eller hur förolämpad hon blev för hon blev kallad fyrtioåringen på BB fast hon inte fyllt fyrtio,än. Eller hennes historia om hålet i halltaket hemma i lägenheten på Kungsholmen.

När jag var liten kom hon alltid hem med en docka från något av världens alla hörn. Jag har alla kvar.
Vi brevväxlade när vi inte sågs. Idag gör hon det med mina barn.

När hon sa, röker du hasch så sätter jag dig på första bästa plan hem, lyssnade jag. Testade det långt senare istället..

När jag var sexton ringde hon.

– Jag har insett att du inte kan handskas med pengar, sa hon. Jag kan inte lämna över alla pengar till dig när du fyller arton, fortsatte hon. Jag har tagit ett beslut att köpa dig en lägenhet.
Jag fann inga ord. Sög på orden. En egen lägenhet.

Ett steg närmare mitt eget löfte.

Det behövs bara en god fe i varje saga. Det behövs bara en som tror på dig!

Hon tror på mig.

Ska jag bo här?

Posted on av piggyliza

Sitter på den hårda sängen och stirrar in i den kala väggen framför mig. Är det här jag ska vara nu? Utanför hördes glada gälla röster. -Åh, var du i Paris? Jag har varit på Hawaii nästan hela sommaren. – Åh London var sååå häftigt!

Jag sitter där. Jag hade varit med Hubba på Gotland och rest genom Småland. Var på släktträff i Strängnäs. Det tänkte jag inte skrika ut. Kände ju ingen. Ingen skulle förstå hur vackert Sverige är om sommaren.
I mitt korta hår och med fuskguldhalsbandet dinglande runt halsen stack jag ut från mängden. Mina väskor stod på golvet. Handfatet i hörnet vid dörren. Toaletten ute i korridoren. Skulle jag bo här nu?
Samling klockan sex. Be bordsbön. Man reser sig när en äldre kommer in i rummet. På söndagar bär vi uniform till middag.
Husfar och Husmor. Skulle jag bo här nu?

Sjutton och ett halvt år gammal placerades jag på Sigtuna Humanistiska Läroverket. Jag ville inte men hade inget val. Återigen kunde ingen ta hand om mig. Grupperingen på skolan var klockren enligt mig.
De som bara kunde vistas i madrasserade rum och de som mamma och pappa placerat där.

Jag hade ingen mamma och pappa.

Det man lovar håller man.

Posted on av piggyliza

Jag är sex år och står där i köket och hålet i bröstet är större än vanligt. Den lyckliga auran som kändes som beskyddande bomull är sedan länge borta. Kvar är bara det tunna skalet som säkert är min hud. Ögonen svider och jag spänner käken, så där som kommer att bli mitt kännetecken när jag blir trängd och tappar fotfästet. Underläppen åker ut och i profil är jag nog rätt söt.
Ögonen svider men jag kan inte gråta. Lyfter blicken och stirrar stint på mannen som står där. Minns inte varför han är så arg, varför har hytter med näven. Men jag minns orden.

– Så länge du bor under mitt tak är det jag som bestämmer.

– Då flyttar jag, här ska jag inte bo! Jag tar i från tårna. Hålet i bröstet är stort. Mycket stort. Så säger han meningen som blev mitt mantra.

– Jag har lovat din pappa att ta hand om dig och det kommer jag att göra. När du fyller arton år får du flytta till en egen lägenhet och bestämma över dig själv.

Jag minns att jag tystnar. Låter det han sagt sjunka in. Vill inte, kan inte. Förstå. Arton år, hur långt är det?

Vilsen, sårbar och lämnad. Där och då bestämmer jag mig. När jag fyller arton år ska jag ha en egen lägenhet att bo i. Där ingen ska få bestämma över mig. INGEN!

Så fel jag skulle få.