#lovat

Kommer ni ihåg Agalagen?

Posted on av piggyliza

Mannen ropar på oss. Vi kommer, lillebror och jag. Jag har lärt mig sitta fint i soffan. Lägger händerna i knät. Lärt mig lyssna och titta på personen som talar. Lyssnar.

– Idag är en stor dag för alla barn i Sverige. Från och med idag får man inte slå barn för att de betett sig dumt. Ingen får slå er. Inte jag. Inte mamma. Inte fröken i skolan. Man får inte heller bete sig kränkande mot ett barn. Man får inte misshandla ett barn varken fysiskt eller psykiskt. Från och med idag är det lag på det.
Då får man ringa polisen.

Vi har tiotusen frågor. Vi ställer OM frågor. Vi ställer dem igen. Vi pratar i munnen på varandra. Vi försöker förstå alla ord.
Han lyssnar. Svarar. Svarar igen.

I samband med detta får jag en dikt av min syster. Den är tryckt på hårdare kartong. Är stort som en A4 med färgglada bokstäver. Sätter den på väggen.
Ofta satt jag där i mitt rum. Läste dikten. Försökte förstå innebörden. Försökte fokusera på det positiva. Det jag ville bli. Jag ville bli som hon. Försökte intala mig att när jag utsattes för det jobbiga och svåra i dikten försökte bara människor lära mig något.

Hade jag nu varit en präst med er läsare som min församling i kyrkan hade jag bett er lägga händerna i knät. Känna min kropp ligga på golvet i mitt rum. Läsa dikten. Förstå varje ord.

Featured image

Året var 1979 och Sverige var först med att införa en Aga-lag. Fortfarande slår föräldrar sina barn i Sverige.
Har du berättat för dina barn om Aga-lagen?

Jag kommer aldrig tycka synd om er!

Posted on av piggyliza

Går det att bli så arg så det ryker ur öronen? Jag känner ilskan komma krypande. Kan man explodera på ICA?
Frustrationen och tröttheten kryper i kroppen.

– Kom hit!, skriker jag. Nä, jag kanske väser det. Lite högre än vad jag borde.

Flamsande och tramsande kommer de. Den ena ljus och den andra mörk. Du vet, de ser så där oförstående och orädda ut som bara en femåring och sjuåring kan se ut.

– Mähän, när vi är med mormor får vi.

– Ni ska ha klart för er att när ni är med mig så är det jag som bestämmer. När ni är med mormor eller farmor eller med pappa så är det de som bestämmer. När ni är med mig är det mina regler som gäller. Jag väser fram vad jag vill ha sagt.

Tjejerna lommar iväg. Jag har vunnit. För stunden. Har jag fått dem att förstå? Trots mina tjugofem år vet jag vad jag vill. Jag vet vart jag vill. De är mina när de är med mig. Jag ska skydda dem. Lära dem allt jag kan. Men de måste förstå vem som bestämmer.

Hemma trissar de upp varandra. Jag vet ju. De testar. Testar om jag står kvar. Det man lovar håller man.
Deras skyddande aura som känns som bomull är borta, om den någonsin funnits.

Jag vet det. Ilskan ligger under ytan. De måste fatta! Jag ställer upp dem mot garderobsdörren i hallen.

– En sak ska ni ha klart för er, jag hytter med pekfingret. Jag kommer aldrig tycka synd om er för att eran mamma är alkoholist. Aldrig! Ni ska veta vad som är rätt eller fel i alla fall. Begrips?

Den ena stirrar storögt på mig. Den andra slår ned blicken mot golvet. Vet inte om de fattar. Känner deras sorg. Känner deras vilsenhet.

Vi sitter på golvet. Pratar. Om sjukdomen. Om att jag inte är deras mamma men jag gör det mammor gör. Jag är inte deras mamma. Jag är deras Stina. Vi kramas.

Nu, snart tjugofem år senare vet jag att de fattade och de vet att jag lärt mig att det man lovar håller man.

Idag är jag mormor.

Det man lovar håller man.

Posted on av piggyliza

Jag är sex år och står där i köket och hålet i bröstet är större än vanligt. Den lyckliga auran som kändes som beskyddande bomull är sedan länge borta. Kvar är bara det tunna skalet som säkert är min hud. Ögonen svider och jag spänner käken, så där som kommer att bli mitt kännetecken när jag blir trängd och tappar fotfästet. Underläppen åker ut och i profil är jag nog rätt söt.
Ögonen svider men jag kan inte gråta. Lyfter blicken och stirrar stint på mannen som står där. Minns inte varför han är så arg, varför har hytter med näven. Men jag minns orden.

– Så länge du bor under mitt tak är det jag som bestämmer.

– Då flyttar jag, här ska jag inte bo! Jag tar i från tårna. Hålet i bröstet är stort. Mycket stort. Så säger han meningen som blev mitt mantra.

– Jag har lovat din pappa att ta hand om dig och det kommer jag att göra. När du fyller arton år får du flytta till en egen lägenhet och bestämma över dig själv.

Jag minns att jag tystnar. Låter det han sagt sjunka in. Vill inte, kan inte. Förstå. Arton år, hur långt är det?

Vilsen, sårbar och lämnad. Där och då bestämmer jag mig. När jag fyller arton år ska jag ha en egen lägenhet att bo i. Där ingen ska få bestämma över mig. INGEN!

Så fel jag skulle få.