Kycklingen

Stirrar på skärmen som lyser upp hela rummet. Den skapar siluetter av de människor som rör sig runt britsen. De pratar med varandra men jag lyssnar inte. Stirrar bara på skärmen som visar konturerna av en liten liten människa.
I mitt huvud har jag redan döpt henne till Kycklingen eller ja, jag har ju bestämt att hon ska heta Kerstin. Men det klarar jag inte av att säga.
Ser hur kontrastvätskan sprutas in i munnen och som lätta fjädermoln dansar vätskan ned genom matstrupen. Ser hur den landar som i en liten återvändsgränd och studsar upp igen och ut i det som jag tolkar som lungorna. Hör henne hosta.
Människorna runt omkring oss pillar och fixar med henne, från min plats i rullstolen kommer jag inte tillräckligt nära för att hålla min hand över henne.
En man kommer fram ur skuggorna och lägger sin arm runt mina axlar. Med den andra pekar han på skärmen.
– Här ser man matstupen och här ser man lungorna. Här tar det stopp men man ser en fin matstrupe som ligger där.
Så pekar han på en lång daggmaskliknade sak som jag tydligt ser inne i bröstkorgen. Den slutar mitt i ingenting.
-Det verkar som hon har en förbindelse här, säger han och pekar på högra lungans nedre del och på det som liknar magsäcken.
Jag vet inte om jag svarar honom något. Vet bara att jag tänker. ”Kan man svälja mat via lungorna? Nä, det förstår du väl att man inte kan, resonerar jag med mig själv. Inser där och då att hon kommer att dö. För man kan inte svälja mat via lungorna, vilken konsistens de än har.”

De lägger kycklingen i mitt knä. Ser korridor efter korridor svischa förbi. Vi tar hissen upp till BIVA (Barnintensiven).

Samtalet till E som ligger några våningar ned och sover är helt svart i mitt minne.
Vet bara att jag skriker och gråter, du måste komma. NU!

Läkaren står där och svajar och gungar fram och tillbaka. Säger att vi kommer att ha nära kontakt med sjukhus resten av hennes liv. För oss är det en helt ny värld.

Hur nära kontakt vi skulle komma att ha med sjukhus över stora delar av landet kunde ingen ana då.

Vår resa hade bara börjat.

Du måste vara stark nu.

Från kökssoffan ser jag hennes ryggtavla. Tonläget har jag hört nu så länge. De viskande rösterna när jag ligger i min säng om kvällarna. Hur de tystnar när jag kommer för nära.
Jag hör henne fråga. -När? Hon lyssnar. Säger inget mer. Hör hennes viskningar. Ser hur hon lyfter handen och torkar något ur ögat.
Hon lägger på luren. Stirrar in i väggen. Samlar sig och vänder sig mot mig.

Jag reser mig ur soffan och hon knäböjer framför mig. Hon tar mina händer. Samlar sig.

-Du måste vara stark nu Stina. Hör inte mer. Förstår inte orden.

Somna in. Död. Hon älskar dig så. För alltid. Sitter på ett moln och tittar ned på dig. Alltid.

– Du måste vara  stark nu Stina.

Kvinnan var godhjärtad som en sagofe. Hon köpte mig en pojkdocka, en svart som jag döpte till Pelle. Saknade honom så. Min bror.
Fick följa med till hennes arbetsplats där hon städade. Där viskades det också. Minns blickarna från människor vi mötte.
I städförrådet lärde hon mig ”Tripp trapp trull”. En ramsa som vi gjorde om slutet på. Vi skrattade.
Hon bakade bullar som hennes stora son kom hem och åt upp. Hur många bullar får plats i en mage?
Vi åkte skridskor på ån. Hunden Isa.
Minnen utan början. Utan slut.

Jag minns att någon kom och hämtade mig.

Kommer ni ihåg Agalagen?

Mannen ropar på oss. Vi kommer, lillebror och jag. Jag har lärt mig sitta fint i soffan. Lägger händerna i knät. Lärt mig lyssna och titta på personen som talar. Lyssnar.

– Idag är en stor dag för alla barn i Sverige. Från och med idag får man inte slå barn för att de betett sig dumt. Ingen får slå er. Inte jag. Inte mamma. Inte fröken i skolan. Man får inte heller bete sig kränkande mot ett barn. Man får inte misshandla ett barn varken fysiskt eller psykiskt. Från och med idag är det lag på det.
Då får man ringa polisen.

Vi har tiotusen frågor. Vi ställer OM frågor. Vi ställer dem igen. Vi pratar i munnen på varandra. Vi försöker förstå alla ord.
Han lyssnar. Svarar. Svarar igen.

I samband med detta får jag en dikt av min syster. Den är tryckt på hårdare kartong. Är stort som en A4 med färgglada bokstäver. Sätter den på väggen.
Ofta satt jag där i mitt rum. Läste dikten. Försökte förstå innebörden. Försökte fokusera på det positiva. Det jag ville bli. Jag ville bli som hon. Försökte intala mig att när jag utsattes för det jobbiga och svåra i dikten försökte bara människor lära mig något.

Hade jag nu varit en präst med er läsare som min församling i kyrkan hade jag bett er lägga händerna i knät. Känna min kropp ligga på golvet i mitt rum. Läsa dikten. Förstå varje ord.

Featured image

Året var 1979 och Sverige var först med att införa en Aga-lag. Fortfarande slår föräldrar sina barn i Sverige.
Har du berättat för dina barn om Aga-lagen?

Jag kommer aldrig tycka synd om er!

Går det att bli så arg så det ryker ur öronen? Jag känner ilskan komma krypande. Kan man explodera på ICA?
Frustrationen och tröttheten kryper i kroppen.

– Kom hit!, skriker jag. Nä, jag kanske väser det. Lite högre än vad jag borde.

Flamsande och tramsande kommer de. Den ena ljus och den andra mörk. Du vet, de ser så där oförstående och orädda ut som bara en femåring och sjuåring kan se ut.

– Mähän, när vi är med mormor får vi.

– Ni ska ha klart för er att när ni är med mig så är det jag som bestämmer. När ni är med mormor eller farmor eller med pappa så är det de som bestämmer. När ni är med mig är det mina regler som gäller. Jag väser fram vad jag vill ha sagt.

Tjejerna lommar iväg. Jag har vunnit. För stunden. Har jag fått dem att förstå? Trots mina tjugofem år vet jag vad jag vill. Jag vet vart jag vill. De är mina när de är med mig. Jag ska skydda dem. Lära dem allt jag kan. Men de måste förstå vem som bestämmer.

Hemma trissar de upp varandra. Jag vet ju. De testar. Testar om jag står kvar. Det man lovar håller man.
Deras skyddande aura som känns som bomull är borta, om den någonsin funnits.

Jag vet det. Ilskan ligger under ytan. De måste fatta! Jag ställer upp dem mot garderobsdörren i hallen.

– En sak ska ni ha klart för er, jag hytter med pekfingret. Jag kommer aldrig tycka synd om er för att eran mamma är alkoholist. Aldrig! Ni ska veta vad som är rätt eller fel i alla fall. Begrips?

Den ena stirrar storögt på mig. Den andra slår ned blicken mot golvet. Vet inte om de fattar. Känner deras sorg. Känner deras vilsenhet.

Vi sitter på golvet. Pratar. Om sjukdomen. Om att jag inte är deras mamma men jag gör det mammor gör. Jag är inte deras mamma. Jag är deras Stina. Vi kramas.

Nu, snart tjugofem år senare vet jag att de fattade och de vet att jag lärt mig att det man lovar håller man.

Idag är jag mormor.

Sluta fördumma!

Läser ett inlägg på FB, Larm-Söderhamn skriver om en olycka i en speciell korsning. Kommentarerna strömmar in. Alla är överens om att det är fel på korsningen. ALLA! Utom en som anser att det är SBR. Och jag håller med!

Hur kan det vara en korsnings fel att folk krockar? Har ni träffat dem också? De där människorna som aldrig har fel. Det är alltid någon annans fel. Eller en saks fel. En sak?
Om vi lär våra barn att tänka till, att ta ansvar, att vara rädda om sig själva och varandra. Då kan det inte vara en saks fel.
Eller?
Hur många av er har lyft upp ett barn och sagt ”Dumma golv”. Räck upp en hand!
Hur kan golvet vara dumt?

Satt på Eckerö-linjen här i somras. En pappa och en liten kille i sex sjuårsåldern går förbi.
De går bredvid varann. Lillkillen går rakt in i en stolpe. Jag hör honom högt säga – Dumma stolpe!
Hur kan stolpen vara dum?

Om pappan redan första gången hans pojke slagit sig på golvet tröstat honom. Blåst på det onda och tröstat, kramat om sitt barn. Inte letat skulden hos en sak, utan tröstat. Det hade räckt med det.
När barnet blivit äldre ställt frågan vad hände? Hade han säkert fått svaret. -Jag snubblade. Pappan kan trösta och blåsa.
Barnet skulle själv lära sig sina gränser och vad de kan och när en olycka är framme se sin del i olyckan.

Vad händer med den här killen när han går in i en relation och inte lärt sig sin del i vad som händer runt omkring honom.

När det alltid är en saks fel. Någon annans fel.

Det man lovar håller man.

Jag är sex år och står där i köket och hålet i bröstet är större än vanligt. Den lyckliga auran som kändes som beskyddande bomull är sedan länge borta. Kvar är bara det tunna skalet som säkert är min hud. Ögonen svider och jag spänner käken, så där som kommer att bli mitt kännetecken när jag blir trängd och tappar fotfästet. Underläppen åker ut och i profil är jag nog rätt söt.
Ögonen svider men jag kan inte gråta. Lyfter blicken och stirrar stint på mannen som står där. Minns inte varför han är så arg, varför har hytter med näven. Men jag minns orden.

– Så länge du bor under mitt tak är det jag som bestämmer.

– Då flyttar jag, här ska jag inte bo! Jag tar i från tårna. Hålet i bröstet är stort. Mycket stort. Så säger han meningen som blev mitt mantra.

– Jag har lovat din pappa att ta hand om dig och det kommer jag att göra. När du fyller arton år får du flytta till en egen lägenhet och bestämma över dig själv.

Jag minns att jag tystnar. Låter det han sagt sjunka in. Vill inte, kan inte. Förstå. Arton år, hur långt är det?

Vilsen, sårbar och lämnad. Där och då bestämmer jag mig. När jag fyller arton år ska jag ha en egen lägenhet att bo i. Där ingen ska få bestämma över mig. INGEN!

Så fel jag skulle få.

Lösa ändar och hopplösa knutar

Har ni tagit tag i en ände på ett garnnystan någon gång? Nu menar jag inte ett sådant där snyggt och fint med pappersetiketten kvar runt midjan.
Jag menar den där änden som man nästan får leta efter. Hela nystanet är en ända röra och när man väl börjar nysta så stöter man på trassel och knutar.
Man följer tråden och en liten trasselhög kommer, man drar och pillar och till slut får man upp den och så går det med ett huj ett tag.
Sen tar det stopp. Man drar åt höger, åt vänster. Lite upp och lite ned. Allt verkar helt hopplöst.
Men så kommer där en liten ljusglimt och man kommer vidare, man drar och sliter, pillar och ler.
Man snurrar upp allt på handen och ser slutet. Ja, det man tror är slutet. Så kommer det en stor jä*la knut till. Man ger nästa upp. Eller man ger upp, en stund i alla fall.
Lägger det ifrån sig. Dricker en kaffe.
Med nya krafter ger man sig på den sista biten.

Välkommen till min blogg!
Här kommer jag snurra upp mina trådar, mina små knutar och hopplösa stora jä*la knutar. Jag kommer spinna nya och berätta om redan upplösta.
Jag kommer ta er med i min värld, mitt liv. Jag kommer beröra ämnen, jag kommer uppröra känslor, jag kommer lämna er med en känsla av eftertänksamhet.
Jag har något att säga, om du vill läsa är du välkommen, vilket som, måste jag få ur mig min historia.
Förr skrev man dagböcker som ingen läste, idag lägger man ut sitt liv på nätet. Det är både skrämmande och en riktig utmaning.

Jag tar upp tråden och börjar nysta.