Det okända

Jag står där. Petar med mitt taniga finger på hans axel. Hör hans andetag. Känner det kalla golvet under mina fötter. Vill komma upp i sängen innan det okända under sängen tar mig. Jag är nära nu. Petar en till gång. Han vaknar. Vänder upp huvudet.

-Får jag sov hos dig?

Han mummlar något och flyttar på sig. Jag kryper snabbt ned under täcket. Hans breda stora rygg är som en mur. Hårstråna på ryggen nuddar min taniga kropp. Jag klamrar mig fast för att inte rulla över kanten.

Vägen genom lägenheten uppbådar allt mitt mod och kraft. Det är värre att ligga kvar. Rummet närmast ytterdörren. De kommer ju in till mig först. Hör hissen dunka och slå. Gnisslet från hissdörren öppnas och slå igen på de olika våningsplanen. Ljuset från vardagsrumsfönstret ger siluetter ute i hallen. Vad som ligger under min säng försöker jag inte tänka på.

Ligger platt i sängen. Rättar till täcket. Syns jag nu? Nu kan han komma. Han med yxan. Han ser mig nog inte.

Det är värre att ligga kvar. Tar sats. Reser mig. Spanar ut genom fönstret i mitt rum. Tar ett vigt hopp ned på golvet. Jag gör det borta vid fotändan. Haha, lura han som ligger under sängen.

Tassar ut i hallen. Heltäckningsmattan gör mina steg ljudlösa. Förbi lillebrors rum. De svarta fönstren döljer dem. De som när som helst kan sträcka in sina långa armar och slita ut mig. Intalar mig att det inte är sant. Du är på åttonde våningen, Stina. Ser hur de kan komma in och rycka ut mig. Ta mig bort i mörkret. Ut i det okända. Blundar och går vidare. De kommer inte i natt. Kliver ut i vardagsrummet. Det kan sitta någon i soffan. Drar snabbt efter andan. Inte den här gången heller. Nu, nu är det nära. Går förbi hennes säng. Rundar sänggavel.

Petar med mitt taniga finger.

-Får jag sova här?

Idag är jag trött. Inatt har jag haft två av mina barn i min säng.

Vad gör de på banken innan klockan tre?

Jag har blivit kassör i en förening och ska se till att jag får sköta alla utbetalningar med mera. Så jag åker ned på banken. Det känns lättast. Vet ju att det är lite papper som behöver fyllas i och så behöver jag visa legitimation.
Hittar parkeringsplats utanför, känner tacksamhet över att bo på en liten ort. Väl inne på banken blir jag förvirrad.

Var är nummerlapparna? Snurrar runt och konstaterar att pelaren med den runda röda dosan inte finns där längre. Det finns heller inga avspärrningar, inga linjer i golvet. INGET som talar om hur vi köar på banken.
Vem har rubbat vårt svenskaste av svenskaste? Vårt kösystem! Vi är ju kända för att stå i kö. Det ingår i grundkurs ett. Hur man blir svensk. Man står i kö!
Grips av lätt panik. Hur ska jag nu vet att det är min tur? Gör något så osvenskt som att tilltala en främmande människa. Ja, jag kommer ju från Stockholm så för mig är det brutalt osvenskt men rätt okej på en liten ort. I alla fall att säga hej. Om man känner varann. Vilket alla gör på en liten ort.
Men jag går utanför min trygghet zon och frågar.

– Har de tagit bort kösystemet?

De två kvinnorna som sitter i soffan ler och säger ja. De nickar mot varandra och jag förstår att de känner varandra och alltså står jag nu, fast jag sitter i soffan bredvid dem, näst i kö.

De ska till bankfacken och leds bort av en man. En kvinna släpper blicken från sin dator och tittar på mig. Glad att jag tittade på henne så jag förstod att det var min tur.

Lägger protokollet på disken. Berättar att jag har tagit över som kassör. Hon tittar lite nervöst på mig. Jag frågar hur de ställer sig till att hantera kontanter.

Hon ser besvärad ut.

– Nej, vi hanterar inte kontanter.
– Kan ni göra undantag om det bokas i förväg?
– Nä, vi har ingen som hämtar dem. Hon ser ut som hon vill krypa in under disken.
– Okej, säger jag men kan vi fixa att jag kan ta över kontona.
– Jaha, ja jag kan inte så mycket om företag så jag måste fråga. Hon vänder sig till kollegan som sitter vid ett skrivbord lite längre bort.
Jodå, hon ska kopiera min legitimation och protokollet. Hon går iväg och kopierar.

Ger tillbaka originalen till mig. Lutar sig lätt över disken och pekar mot en dator i ett hörn.

– Om du lyfter på luren på telefonen som står där borta, bakom datorn. Så kommer du direkt till Företag. Så talar du om vad du vill så skickar de hem rätt blanketter till dig. Ja, så slipper jag leta för jag vet inte riktigt vilken blankett det är.

Hon ser min förvirrade blick. Jag har nog också en rätt förvånad blick med ett stänk av ”suck, vad ska detta vara bra för”-blick. Så hon går runt disken och fram till bordet där telefonen står och pekar.

– Där! Det är bara att lyfta så kommer du direkt till Företagsbanken så skickar de hem blanketten. Så blir det rätt från början.

Slår mig ned med en duns och inser att jag lika gärna kunde skött detta från kontoret. Självklart är det telefonKÖ. Blir sittandes och när jag väl kommer fram vet han precis vilken jag ska ha. Frågar efter min mailadress och så är deras problem löst.

Jag ska bara klura ut hur jag fyller i blanketterna på hela tre sidor.

Det var det jag trodde att banken skulle hjälpa mig med när de har öppet.
Vem rubbade mina sedan barnsben inlärda vanor att på banken sätter man in pengar, hämtar ut pengar och fyller i papper?

Fortsättning …

Idag kom det med posten. Inte det jag väntat på. Nej, alla papper kom i retur. Men ett försättsblad. Ansökan behövdes kompletteras. Behövdes kompletteras med? Ja, det som hon på banken kopierat…

Är jag förvånad?

Blir jag trött?

Lätt panik

När en man i medelåldern slår sig ned vid köksbordet och håller den oljiga handen runt kaffekoppen och säger,
– Jag måste säga att jag rent njuter av att läsa din blogg. Du skriver så fantastiskt bra!
När min man lägger ned telefonen och och säger,
– Du skriver så sorgligt! Jag skulle ju hellre läsa något som jag skrattar åt.
Eller när en kvinna slår ihop sina händer framför mig i ren förtjusning och frågar,
– Har du funderat på att göra en film?

Då får jag lätt panik, hur tar man emot beröm? Väluppfostrad ler jag. Talar om för mig att ta emot. Personen ger mig sitt uppriktiga ärliga åsikt. De tycker om vad du gör. Försöker lyssna. Tackar. Får lätt panik.

Helt plötsligt har jag slut på historier. Jag som hade så många! Får ni panik nu? Ni alla underbara som tycker om vad jag skriver. Ge mig bara lite tid så kommer de. Skriv en sanning sa Hemingway.
Ska låta sanningens mening komma till mig och så ska jag fortsätta.
Berättelser om hur jag och brorsan fastnar i tullen i Karachi. Varför jag dricker Pepsi i Nagar court.
Varför det är viktigt att trösta det barn som gjort fel. Om Eken. Jag ska även försöka få ihop en historia där jag bjuder på ett och annat skratt. Och så ska jag berätta mer om hur det är att ha ett svårt sjukt barn.
Men också om min stora härliga familj. Hur viktig familjen är för alla människor.

Håll ut! Det kommer mera.

Nu ska jag läsa ”Mig äger ingen.” Ett boktips jag fått. Läs den ni med!

Jakan

Jag kom på att jag måste få berätta om Jakan. Jakan, där jag växte upp. En förort till Stockholm. Pendeltåget avgick 18 och 48. Ja inte tolv minuter i sju varje kväll utan 18 över och 48 över hel. Varje timme.
Där bland alla höghus och gårdar växte jag upp. Ja, från sex års ålder då. Efter att mamma och pappa hade dött. Eller rättare sagt efter mammas död. Den 9 mars 1974 flyttar jag in hos mina fosterföräldrar. Så här i efterhand, långt senare, känner jag tacksamhet. Att just de tog hand om mig. Det var inte smärtfritt det ska gudarna veta men ett liv utan dem. Ja,du! Det törs jag inte drömma om.

Tillbaka till Jakan. En förort. Hus, gårdar, vänner och en bio. Skridskobana på vintern. Fotbollsplan på sommaren. Pulkabacke på vintern. A-lagarnas tillhåll på sommaren. Öde på vintern. Plaskdamm på sommaren. Och en godiskiosk.

Godiskiosken, ja du vet, en sån som har lucka. Inte en sån där liten man lyfter på själv och låter sleven sjuka ned i ett hav av godisbitar utan en lucka stor nog att krypa in i.
Men det fick man ju inte.

Man fick snällt stå utanför och hänga in.

– En sån. Och en sån. Nä, inte den! Den bredvid. Hur mycket har jag kvar?

Så fick han skaka på påsen. Räkna. Och så började det om.

– En sån. Och en sån. Nä, inte den.  Den där gröna. Åh, den där sura. Hur mycket har jag kvar?

En sådan godiskiosk.

Det gällde att ha koll. Om någon såg en. Sen skulle man se ut som att man inte skulle smita från gården. Du vet, hänga runt lite i hörnet vid husen som vätte ned mot bensinmacken och stora vägen. På en given signal försvann vi från jorden ytan. I alla fall jag försvann. Ja, det kändes som det.

In i buskarna. Glida ut efter husväggen och ut på parkeringen bakom huset. Snabb koll på bilarna som kom åkandes och så över till andra sidan. Förbi bensinmacken och runda hörnet. Framme!

Det var jag som gjorde det. Ingen annan vågade.

Tills jag åkte fast.

Finansieringen av mina godisinköp var inte helt lagliga. Den dåliga vanan att låta mynt av olika slag glida ned i mina fickor gjorde omgivningen till slut misstänksam. Den stora guldgruvan i skåpet ovanför diskbänken drog i mig. Varje gång skåpluckan öppnades var jag tvungen att försäkra mig att de låg kvar. Mynten. Sedlarna var för stora. Det var mynten jag ville åt. Trånade efter högen som låg precis innanför skåpdörren. Mitt högmod gick före tålamod och klokhet. Så blev jag ensam i köket. Dörren ut till hallen stängdes och genom glaset i den övre delen av dörren kunde jag se henne försvinna till sovrummet bredvid. Jag såg min chans.
Dunsen mina fötter skapade mot den nedre skåpdörren var oroväckande hög. Stannade mitt i rörelsen. Lyssnade. Drog mig upp på bänken. Handen lyfts mot skåpdörren. Känner hur kroppen någonstans där inne säger ”Gör det inte!”. Samtidigt känner jag smaken av allt godis som kunde köpas för mynten. Känner ruset i hela kroppen. Det tar över allt och skåpdörren öppnas med ett klick. Släpper handtaget och där ligger mynten. Stora. Tunga. Min lilla hand fylls av metallen.
Känner i hela kroppen att det är nog allt lite fel. Blundar och lyssnar inte. Ser godispåsen framför mig.
Dunsen i golvet när min kropp landar går ihop med skallret från glaset i köksdörren. Den lilla handen håller hårt i mynten. Kroppen skriker. ”-Nej, jag gjorde det inte!” Om jag inte tittar på henne så syns jag inte.
Men jag är fast. Med mynten i handen och skåpdörren öppen går det inte att komma undan.
Hör hur hon skäller men inom mig säger jag till mig själv. – Det är mina pengar. Vad gör det om jag tar dem. De har ju massa pengar kvar.”
Handen bänds upp och jag ser mynten. Hur de tas i från mig.
Jag vill åka hem till mamma och pappa. Jag vill ha en mammakram. Skriker.
– Jag vill inte bo här! Jag vill till min mamma!

Vi hade familjeråd. Veckopeng införs. Lördagsgodis införs. Vi påbörjade vår resa som en familj.
Smet fortfarande över vägen ibland. Ibland måste vilsna och ledsna barn få en godis.
Känna tillhörigheten i kompisgänget. Få en plats bland de som vågar.

Åkte fast varenda gång.

Förstod aldrig att det fanns fler ögon i höghusens fönster i det Jakan jag växte upp i.

Gittrande ljus

Lamporna glittrar mellan tallarna och de små husen. Månen lyser genom tunna moln. Skratt och musik hörs runt omkring.
Det doftar sand och fukt från gräset. Kvällen är ljum och pappa står vid den röda boden. Han är glad och skrattar. Inne i boden lyser lamporna starkt på alla de underbara gosedjuren. Finast är den stora röda nallen i rött och vitt.

Pappa skrattar åt mina stora ögon. Den vill jag ha.

– Kan jag få den pappa? Jag vill! Jag vill! Ja! Ja! Ja! Pappa tar fram plånboken och köper några lotter. Dricker ur flaskan.
Pappa försöker förklara. Jag lyssnar inte.

– Pappa! Jag vill ha! Jag vill bara ha den! Jag vill!
Pappa köper några lotter till. Han räcker över en liten nalle. Jag kastar den i sanden. Jag vill ha den där, säger jag och pekar. På den stora röda nallen.
Pappa ler, skakar på huvudet och plockar fram plånboken.
– Jaja, jag står här tills jag vinner den då. Pappa dricker ur flaskan. Skrattar och ler. Köper mer lotter.
Jag har tappat intresset. Bubblan är tillbaka. Dansar runt lite och sparkar i sanden. Mörkret kryper närmare.
Hör hur ungdomarna lite längre bort tjoar och skriker. Någon spelar på gitarr och alla sjunger med. Glöden på cigaretterna fladdrar i mörkret. De dansar. Jag dansar med.
Boden och pappa kommer längre bort.
Tallarna reser sig höga upp mot skyn. Månen lyser och gör skuggorna långa. Lutar man huvudet långt bakåt för att se trädkronan faller man bakåt.
Skrattar. Lyfter blicken och ser Pappa borta vid boden. Ljuset i boden gör en siluett av pappa och de andra som står vid luckan.
Måste fråga pappa. Springer. Snubblar i sanden. Reser mig. Springer och glider i sanden. Flämtande kommer jag fram till pappa. Rycker honom i armen.

– Pappa, pappa! Har du vunnit ännu? Pappa skrattar. Pratar med mannen i luckan. Lämnar över mer pengar.
Jag når nästan upp till kanten så jag kan titta in i boden. Mina små händer greppar kanten. Sätter fötterna på väggen.
Hasar mig upp och får upp armbågen på disken. Pappa lyfter upp mig. Jag lägger huvudet mot hans axel.
Han luktar öl och cigaretter. Pappa som gör allt för mig. Min pappa.

Känner tröttheten. Hasar ur pappas kram. Nere på marken hittar jag några pinnar. En sten. Bygger ett staket. Ett hus.
Tittar upp på pappa. Ser hur han lyfter armarna. Inte mot mig utan in mot boden.
Mannen inne i boden håller i den stora röda nallen med vit mage. Räcker över den till pappa. Jag reser mig ur sanden.
Springer fram och i min öppna famn räcker pappa över nallen.

Min nalle. Min pappa.

Pappa

Vi möts mellan de vita stenmurarna på gården. Hon kommer från porten en bit längre bort och jag från gungorna. Vi ser varandra. Hon går ned på huk och tar mig i sin famn. Kramar så hårt. Länge. Hon andas i min nacke. Musklerna spänner sig. Hon släpper inte taget.
Och så hör jag. Hon gråter. Jag blir förvirrad och rädd.

– Gjorde jag dig illa? Förlåt!

Hon släpper mig lite. Torkar tårarna.

– Nej, det är bara det att pappa dog i morse. Pappa somnade in i morse. Jag satt hos honom. Han kommer alltid att finnas hos oss.

Jag står där. Skrapar med foten i asfalten.
– Är pappa död nu?
Jag ser bilderna framför mig. Pappa liggandes i sjukhussängen. Hur vi besökte honom ibland. Han bjöd alltid på Twist. Sparade lakritsen till mig och den som var som Japp. Mamma sparade alltid de fina guldpapperna i ett skåp i köket. Det var länge sedan. När hon levde. Saknade mamma. Ett halvår är lång tid i ett barns liv.

Syrran hade bråttom, skulle med tåget. Jag står ensam kvar. De vita murarna känns högre. Barnen i sandlådan känns långt borta. Bubblan är tillbaka. Jag måste berätta för Mannen och hon, hon som jag senare kom att kalla mamma.
Jag skuttar till. Lite som för att få fart på bubblan. Vet att jag inte får hoppa över muren. Skrapar skorna mot stenarna som muren är putsad med. Tar mig genom buskarna och kommer ut framför min port.
Sätter handen mot glaset bredvid dörren. Hjälper till med foten och får upp den tunga porten. Kämpar med hissdörren.
Trycker på knappen. Den är svart och siffran fem står i vitt. Ser våningsplanen passera genom fönstret i dörren.
Får inte stå för nära dörren. Kan det inte gå snabbare? Jag har ju något jag vill berätta.
Vill komma in i den trygga lägenheten. Känna värmen. Inte den värmen som är ute i solen utan den värmen jag saknar så. Mammas kramvärme. Min mamma.

Trycker upp hissdörren. Andra dörren efter hissdörren. Ringer på klockan.
Hon öppnar dörren. Mannen står lite längre in i hallen.

– Pappa är död.

– Jaha, du vet? Vi hörde det nyss.

– Träffade storasyster på gården. Hon var där. Hon är ledsen. Jag med, skulle jag vilja säga men känner mig förvirrad. De gråter inte. De är inte ledsna. De verkar upptagna med något annat och jag står där i hallen.
Pappa kommer alltid vara med oss. Så sa hon. Är han med mig nu? Är han här?

Tittar ned på mina skor.

Kan inte känna känslan

När jag på film ser två kvinnor. Den ena matar den andra. Den ena äldre än den andra. Blicken och värmen i ögonen säger ord om kärlek. Delar minnen om det som varit. Ord om undran.
Hur de tar varandras händer. Den ena slår bort blicken. Tittar ut mot rummet. Ljuset silas genom persiennen. Luften är tung.

Jag försöker känna den känslan. Tappar tråden. Hela tiden.

Om jag en dag får uppleva det, vet jag att det är jag som ligger där. Den dagen är jag lycklig.

Först då kan jag känna den känslan.

Jag kommer aldrig att förstå vad du går igenom, mitt barn.

Men jag kommer att vara lycklig att jag fått vara en del av ditt liv.

Hon

Älskar när hon berättar historier. Hur hon flugit cessnaplan över Sydamerika. Blivit rånad på en gata någonstans i Asien. Eller när hon jagar råttor på landet. Eller hur förolämpad hon blev för hon blev kallad fyrtioåringen på BB fast hon inte fyllt fyrtio. Eller hennes historia om hålet i halltaket hemma i lägenheten på Kungsholmen.

När jag var liten kom hon alltid hem med en docka från något av världens alla hörn. Jag har alla kvar.
Vi brevväxlade när vi inte sågs. Idag gör hon det med mina barn.

När hon sa, röker du hasch så sätter jag dig på första bästa plan hem, lyssnade jag. Testade det långt senare istället..

När jag var sexton ringde hon.

– Jag har insett att du inte kan handskas med pengar, sa hon. Jag kan inte lämna över alla pengar till dig när du fyller arton, fortsatte hon. Jag har tagit ett beslut att köpa dig en lägenhet.
Jag fann inga ord. Sög på orden. En egen lägenhet.

Ett steg närmare mitt eget löfte.

Det behövs bara en god fe i varje saga. Det behövs bara en som tror på dig!

En status från 23 augusti 2012

Helt plötsligt tog vår långa resa slut. Helt oväntat och snabbt men inte med en tvärnit så att alla ramla om kull och gjorde sig illa, inte blev vi avkastade heller utan det var nog snarare en mjuk inbromsning i något mjuk och fluffigt, ett rosa skimmer av normalitet. Lever ni i rosa skimmer och normalitet? Vi gör det, i alla fall jag…

Jag fick en känsla så klar ikväll, tänk aldrig mer….aldrig mer behöva fundera, kontrollera, tänka till, planera, se till att det händer, aldrig mer att vi kommer skölja slangar, beställa slangar, aldrig glömma pumpen, sprutor, ryggan, Micslangen, påsarna med sondnäring, aldrig mer knappmata…Normalitet?
Tredje dagen utan knappmat! Kan inte minnas när hon spotta senast, jo det var i fredags när köttbitarna var lite lite för stora men hon åt en halv karrébit i måndags 🙂

Svalde varenda liten tugga. Känner ni ett mjukt och fluffigt rosa skimmer när era barn äter? Det borde ni! Att alla barn fungerar som de ska är helt otroligt och fantastiskt, det är bara det att man inte tänker på det 🙂
Bara ett orosmoment kvar, att knappen ska trilla ut, ryckas ut eller fastna när hon leker, hoppas hon snart blir av med den!

Sen har vi ju en operation kvar…just ja, kanske lika bra att den får sitta kvar ett tag till då…Skit!

Äh, fortsätter och lever i mitt rosa skimmer i alla fall ett tag till, en ny och annorlunda känsla som jag vill behålla ❤ ❤ ❤
Åh, en sak till som jag faktiskt glömde skriva som vi heller aldrig mer behöver och det är PIPET!!

Ni som knappmatar vet vad jag menar! PIPET! När man sätter på pumpen, när det är stopp i slangen, när maten är klar…Har nu lyssnat till PIPET varenda dag, dygnet runt sedan den 13 maj 2009….Nu räcker det tycker jag…

Beslut

Huset känns tomt. Det fattas något. Trots att jag sitter i ett knä så saknas ljuden. Ljuden av människor som pratar. Rör sig. Känner skalet. Väggarna tunna som papp. Alla rör sig försiktigt. Det varma och självklara mittpunkten i huset. Köket. Är kallt och hårt. Tystnaden innan de talar. Talar med små bokstäver. Djupa suckar. Några är där fast ändå inte.
Inga möter blickar. Mina blickar.
Beslut måste tas.

Beslutet tas att jag inte ska vara med på begravningen.