Lösa ändar och hopplösa knutar

Har ni tagit tag i en ände på ett garnnystan någon gång? Nu menar jag inte ett sådant där snyggt och fint med pappersetiketten kvar runt midjan.
Jag menar den där änden som man nästan får leta efter. Hela nystanet är en ända röra och när man väl börjar nysta så stöter man på trassel och knutar.
Man följer tråden och en liten trasselhög kommer, man drar och pillar och till slut får man upp den och så går det med ett huj ett tag.
Sen tar det stopp. Man drar åt höger, åt vänster. Lite upp och lite ned. Allt verkar helt hopplöst.
Men så kommer där en liten ljusglimt och man kommer vidare, man drar och sliter, pillar och ler.
Man snurrar upp allt på handen och ser slutet. Ja, det man tror är slutet. Så kommer det en stor jä*la knut till. Man ger nästa upp. Eller man ger upp, en stund i alla fall.
Lägger det ifrån sig. Dricker en kaffe.
Med nya krafter ger man sig på den sista biten.

Välkommen till min blogg!
Här kommer jag snurra upp mina trådar, mina små knutar och hopplösa stora jä*la knutar. Jag kommer spinna nya och berätta om redan upplösta.
Jag kommer ta er med i min värld, mitt liv. Jag kommer beröra ämnen, jag kommer uppröra känslor, jag kommer lämna er med en känsla av eftertänksamhet.
Jag har något att säga, om du vill läsa är du välkommen, vilket som, måste jag få ur mig min historia.
Förr skrev man dagböcker som ingen läste, idag lägger man ut sitt liv på nätet. Det är både skrämmande och en riktig utmaning.

Jag tar upp tråden och börjar nysta.