Minnet av en bror

Ljuden från undervåningen hörs tydligt. Skrapet från galgar som flyttas på klädhängaren, kläder tas av, hälsningar och kramar. Dunsarna i trappar kommer närmare. Rummet blir mörkt när gestalten fyller upp hela dörröppningen. Sneglar under lugg på personen som står där. Han är stor, lång och hans nötbruna ögon tittar på mig.
Blicken är tom men innanför virvlar tankar. Han arbetar hårt för att få allt på plats.
Med ens blir blicken klar och han skiner upp i ett leende. Med mörk släpig röst formar han varje ord stötvis.
– Hej Stina!
Jag fortsätter att blänga under lugg. Någon tränger sig förbi personen i dörröppningen och utbrister med glad stämma.
– Vet du vem det här är, Stina?
Lyfter blicken och förstår att jag måste svara men vill inte. Skakar bara på huvudet och fortsätter plocka med mina leksaker på golvet.
– Det är din bror, din storebror Calle. Ska du inte säga hej?
Det är mer en uppmaning än en fråga. Min blick blir kvar på leksakerna. Det ger mig tid att tänka. Vrider lite på huvudet så jag kan snegla på honom. Ja, han är stor. Jättestor. Han står där och säger inget mer. Trampar lätt fram och tillbaka på tröskeln, rörelserna är stappliga och han ger till slut upp och vänder om och går.
Ser ryggen på honom när han går längre in i hallen, bort till de andra rummen. Huset fylls med människor, människor som skrattar och pratar.

Calle har alltid haft en central plats hos oss syskon, han har genom alla år fått vara med. Även när han hamnade i rullstol ordnade vi att han fick vara med om än för bara några timmar. Den kärleken och omtanken har visat mig genom livet att alla människor har samma värde och ska behandlas med respekt och omtanke.

Samtidigt gav han oss oförglömliga minnen som när han en jul la halva kalkonen på sin tallrik eller när han kastade sig över hela bordet för att få tag i ketchupen. Men mest av allt var han nog vår minnesbank när det gäller telefonnummer och allas födelsedagar.
Att han kunde memorera alla spelare i Norrköpings fotbollslag var jag nog mer imponerad av än behövd av. Oron fanns ju där också, som när han hade fått fingret avbrutet av sin flickvän. Han lugnade oss med att det var ju inte så konstigt för han hade slagit sönder hennes stereo. Klart hon blev arg. Men vi kunde nog inte annat än le när vi fick svar på frågan varför han slog sönder stereon.
– Jag fick inte en kaka av henne.

Ja, det var och fortfarande är vår kära bror. Min stora storebror. Du fick som du ville och somnade hastigt in på juldagens morgon.
Nu är din vila för alltid och du kommer att få bo bredvid din mor, mormor och morfar.
Till ditt minne äter vi jungfrubröst och läser någon av alla de dikter du skrev under en period i ditt liv.

Vila i frid ❤

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s