Stenen

Väger stenen i handen. Den är liten och kantig. Gråspräcklig och blöta sandkorn har klibbat fast på den.
Borrar ned hälarna i sanden. Lyfter blicken. Spänner käkarna och stirrar på barnen som står framför mig. Ögonen svider och tårarna finns där bakom. Känner stenen i den knutna näven. Försöker läsa av situationen. Snorungar kan de vara själva. De fattar ändå inget.

Ett lågt staket omgärdar lekplatsen som ligger en bit från bebyggelsen. Tanken är väl att nya hus ska byggas runt omkring på åkrarna. Jag är på okänd mark, lite för långt bort från tryggheten på gatan.Ingen såg mig hemma. Trehjulingen svängde nedför backen och rullade på den ny asfalterade vägen ned mot lekplatsen.

De var redan där. De där snorungarna som inte fattar något.

– Vad gör du här! Det var ingen fråga. Det var en gränsdragning. Du är inte välkommen hit-gränsdragning.

Ensamheten och tomheten rev mig på insidan. Kylan från vinden trängde genom kläderna. Rysningen gick igen hela kroppen.
Bet ihop käkarna. Tog mig fram till gungan med bestämda steg. Gled upp på gummidäcket. Körde ned tån i sanden och tryckte ifrån. Gungan fick fart. Tittade bort mot husen som stod på kullen framför mig. De nybyggda husen tronade upp sig som en ringmur runt kullen. Vägen tillbaka till tryggheten var lång.

Barnen sneglade på varandra. Blängde på mig.

– Vad heter du? Hon stod på behörigt avstånd bakom gunghästen.

Klumpen i bröstet gjorde det hela så mycket svårare. Jag svarade. De vägde på svaret.
-Bor du här?, frågade hon med anklagande ton.

Pekar mot de nybyggda husen uppe på kullen.
– Jag bor där uppe, vi flyttade in igår. Mitt hus är gult.
Jag tänkte inte låta mig skrämmas. Jag var tuffare än så. Tankarna blixtrade genom huvudet. Med ett vigt hopp landade jag i sanden. Fötterna slog samtidigt ned i marken, parerade upp med armarna. Med en halv piruett snurrade jag runt, satte händerna i sidan.

-Jag kan äta sten.

De båda barnen hajade till. Luften stannade i sitt egna andetag. Deras ögonen vidgades, hakorna stelnade och de drog efter andan.
-Det kan vi också, svarade tjejen bakom gunghästen, samtidigt som hon spände ögonen i sin kompis. Nickande och med en viss rädsla i blicken gled kompisen ned från gungan hon satt på.

– Hur stora då? Hon antog utmaningen. Nu fanns det ingen återvändo. Lät söka av sanden framför mina fötter. Där, där låg en lagom stor sten. Inte större än en ärta. Plockade upp den och visa den med öppen handflata.

-Den här, sa jag med övertygelse i rösten. Mest för att överrösta den lilla rösten inne i mig som sa sluta.
-Den är är väl ingenting. Hon lät säker på sin sak. Få se då!

För handen mot munnen och känner stenen mot läpparna och låter den glida in i mellan tänderna. Väger den på tungan och lägger den långt bak, så där som jag alltid gör med köttbitarna mamma tvingar mig att svälja. Samlar saliv och med en bestämd sväljning försvinner stenen ned i magen. Jag gör det utan att röra en min. De ska inte se mig gråta.
Vill bara bli sedd.

Flickan bakom gunghästen går fram och tittar in i min öppna mun. Jag gapar stort.

-Nu är det din tur, säger jag med en bestämd röst.

Hon letar frenetiskt efter en sten i sanden. Plockar upp en lite större sten, den har röda och svarta fläckar. Rätt fin.Blänger på mig och kastar in den i munnen. Hennes kompis backar lite, vill inte bli sedd.

-Din tur, säger jag och pekar på henne. Du ska också!

Hon tittar sig rädd omkring, men ingen finns där som kan sätta stopp för vår lek. Ingen som räddar henne. Jag ler ett elakt leende. Vet att jag kommer att vinna. Svaga rädda barn klämde jag åt snabbare än ögat. Torterade dem med elaka nyp och farliga utmaningar.
Bäst att skrämmas än att bli skrämd.

Hennes kompis såg vad som var på väg att hända. Kliver in emellan oss och stirrar på mig med sträng blick. Jag blänger tillbaka.
-Hon ska också äta en. Jag vill att det ska ta slut men kan inte hejda mig.
-Stoppa upp en i näsan då! Ger henne ett försök att komma undan.

-Du först, säger tjejen som tidigare stått bakom gunghästen. Hon är ett halvt huvud längre än mig. Tittar ned på mig med händerna i sidan. Luggen hänger ned framför ögonen. I hennes ljusa hy syns svaga fräknar. Hon står så nära så jag kan räkna dem.

-Jävla snorunge! väser hon. Känner hennes andetag mot mitt ansikte.

Orden svider inom mig. Jag tar ett steg tillbaka. Hon står i vägen så jag kommer inte fram till den skrämda lilla tjejen. Ilskan över att bli lurad svider i ögonen. De ska inte få se mig gråta.

Backar bakåt. Plockar upp stenen som ligger närmast mina fötter. Väger den i handen. Den är liten och kantig. Gråspräcklig och sandkorn har klibbat fast på den.
Tårarna svider innanför ögonlocken. Tänker inte låta dem se mig gråta.

Vill ju bara bli sedd. Vill ju bara att känna trygghet och närhet. Vill ju att mamma och pappa ska finnas där och hålla om mig. Vill ju bara att de ska säga nej. Krama om mig och och hålla om mig. Vill känna deras andetag. Sitta i deras knä. Sova hos dem på natten. Vill inte somna själv i det stora rummet. Vill bara att mamma ska följa med mig ut. Cykla med mig, leka med mig. Busa med mig. Finnas där. Bara se mig.

Gnuggar bort den fastklibbade sanden. Lägger stenen mellan tummen och pekfingret. Lyfter armen och för handen med stenen mot näsan. Trycker till stenen med pekfingret.
Smärtan kommer omedelbart. De kantiga sidorna skär små sår längs hela näsborren.

Känner blodet rinna ned för läppen.

Det enda jag kan tänka på är min mammas skärrade ansikte när hon ser mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s