När en man i medelåldern slår sig ned vid köksbordet och håller den oljiga handen runt kaffekoppen och säger,
– Jag måste säga att jag rent njuter av att läsa din blogg. Du skriver så fantastiskt bra!
När min man lägger ned telefonen och och säger,
– Du skriver så sorgligt! Jag skulle ju hellre läsa något som jag skrattar åt.
Eller när en kvinna slår ihop sina händer framför mig i ren förtjusning och frågar,
– Har du funderat på att göra en film?

Då får jag lätt panik, hur tar man emot beröm? Väluppfostrad ler jag. Talar om för mig att ta emot. Personen ger mig sitt uppriktiga ärliga åsikt. De tycker om vad du gör. Försöker lyssna. Tackar. Får lätt panik.

Helt plötsligt har jag slut på historier. Jag som hade så många! Får ni panik nu? Ni alla underbara som tycker om vad jag skriver. Ge mig bara lite tid så kommer de. Skriv en sanning sa Hemingway.
Ska låta sanningens mening komma till mig och så ska jag fortsätta.
Berättelser om hur jag och brorsan fastnar i tullen i Karachi. Varför jag dricker Pepsi i Nagar court.
Varför det är viktigt att trösta det barn som gjort fel. Om Eken. Jag ska även försöka få ihop en historia där jag bjuder på ett och annat skratt. Och så ska jag berätta mer om hur det är att ha ett svårt sjukt barn.
Men också om min stora härliga familj. Hur viktig familjen är för alla människor.

Håll ut! Det kommer mera.

Nu ska jag läsa ”Mig äger ingen.” Ett boktips jag fått. Läs den ni med!