Jakan

Jag kom på att jag måste få berätta om Jakan. Jakan, där jag växte upp. En förort till Stockholm. Pendeltåget avgick 18 och 48. Ja inte tolv minuter i sju varje kväll utan 18 över och 48 över hel. Varje timme.
Där bland alla höghus och gårdar växte jag upp. Ja, från sex års ålder då. Efter att mamma och pappa hade dött. Eller rättare sagt efter mammas död. Den 9 mars 1974 flyttar jag in hos mina fosterföräldrar. Så här i efterhand, långt senare, känner jag tacksamhet. Att just de tog hand om mig. Det var inte smärtfritt det ska gudarna veta men ett liv utan dem. Ja,du! Det törs jag inte drömma om.

Tillbaka till Jakan. En förort. Hus, gårdar, vänner och en bio. Skridskobana på vintern. Fotbollsplan på sommaren. Pulkabacke på vintern. A-lagarnas tillhåll på sommaren. Öde på vintern. Plaskdamm på sommaren. Och en godiskiosk.

Godiskiosken, ja du vet, en sån som har lucka. Inte en sån där liten man lyfter på själv och låter sleven sjuka ned i ett hav av godisbitar utan en lucka stor nog att krypa in i.
Men det fick man ju inte.

Man fick snällt stå utanför och hänga in.

– En sån. Och en sån. Nä, inte den! Den bredvid. Hur mycket har jag kvar?

Så fick han skaka på påsen. Räkna. Och så började det om.

– En sån. Och en sån. Nä, inte den.  Den där gröna. Åh, den där sura. Hur mycket har jag kvar?

En sådan godiskiosk.

Det gällde att ha koll. Om någon såg en. Sen skulle man se ut som att man inte skulle smita från gården. Du vet, hänga runt lite i hörnet vid husen som vätte ned mot bensinmacken och stora vägen. På en given signal försvann vi från jorden ytan. I alla fall jag försvann. Ja, det kändes som det.

In i buskarna. Glida ut efter husväggen och ut på parkeringen bakom huset. Snabb koll på bilarna som kom åkandes och så över till andra sidan. Förbi bensinmacken och runda hörnet. Framme!

Det var jag som gjorde det. Ingen annan vågade.

Tills jag åkte fast.

Finansieringen av mina godisinköp var inte helt lagliga. Den dåliga vanan att låta mynt av olika slag glida ned i mina fickor gjorde omgivningen till slut misstänksam. Den stora guldgruvan i skåpet ovanför diskbänken drog i mig. Varje gång skåpluckan öppnades var jag tvungen att försäkra mig att de låg kvar. Mynten. Sedlarna var för stora. Det var mynten jag ville åt. Trånade efter högen som låg precis innanför skåpdörren. Mitt högmod gick före tålamod och klokhet. Så blev jag ensam i köket. Dörren ut till hallen stängdes och genom glaset i den övre delen av dörren kunde jag se henne försvinna till sovrummet bredvid. Jag såg min chans.
Dunsen mina fötter skapade mot den nedre skåpdörren var oroväckande hög. Stannade mitt i rörelsen. Lyssnade. Drog mig upp på bänken. Handen lyfts mot skåpdörren. Känner hur kroppen någonstans där inne säger ”Gör det inte!”. Samtidigt känner jag smaken av allt godis som kunde köpas för mynten. Känner ruset i hela kroppen. Det tar över allt och skåpdörren öppnas med ett klick. Släpper handtaget och där ligger mynten. Stora. Tunga. Min lilla hand fylls av metallen.
Känner i hela kroppen att det är nog allt lite fel. Blundar och lyssnar inte. Ser godispåsen framför mig.
Dunsen i golvet när min kropp landar går ihop med skallret från glaset i köksdörren. Den lilla handen håller hårt i mynten. Kroppen skriker. ”-Nej, jag gjorde det inte!” Om jag inte tittar på henne så syns jag inte.
Men jag är fast. Med mynten i handen och skåpdörren öppen går det inte att komma undan.
Hör hur hon skäller men inom mig säger jag till mig själv. – Det är mina pengar. Vad gör det om jag tar dem. De har ju massa pengar kvar.”
Handen bänds upp och jag ser mynten. Hur de tas i från mig.
Jag vill åka hem till mamma och pappa. Jag vill ha en mammakram. Skriker.
– Jag vill inte bo här! Jag vill till min mamma!

Vi hade familjeråd. Veckopeng införs. Lördagsgodis införs. Vi påbörjade vår resa som en familj.
Smet fortfarande över vägen ibland. Ibland måste vilsna och ledsna barn få en godis.
Känna tillhörigheten i kompisgänget. Få en plats bland de som vågar.

Åkte fast varenda gång.

Förstod aldrig att det fanns fler ögon i höghusens fönster i det Jakan jag växte upp i.

3 kommentarer

  1. lenaattling · augusti 28, 2015


    Lena

    Gilla

  2. Helena · augusti 29, 2015

    ❤️

    Gilla

  3. I mitt huvud · augusti 31, 2015

    Jo, visst minns man hur det var att köpa godis så där! Nu är det snarare: En slev såna, än bara en av varje..

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s